Fredrik - Santa Barbara

Vi slår oss ner i stolarna och drar ner skydden över oss. Förutom de vanliga stålramarna är det dessutom ett par extra gummiskydd för att hålla oss fast i stolarna lite extra.

Vi sitter i berg och dal-banan Tatsu på Six Flags och det är snart dags att åka. Helt plötsligt klickar det till och stolarna tippas 90 grader framåt så att vi i princip flyger fram. Vagnen börjar åka uppåt och vi avslägsnar oss snabbt från marken. Till skillnad från en vanlig berg och dal-bana kan man inte bara "låta bli att titta ner" eftersom man hänger framåtlutad och har marken rakt nedanför en. Jag kommer på mig själv med att tänka att om jag skulle trilla ut så skulle jag hellre träffa marken direkt än att lyckas träffa en av stängerna i banans ställning så att jag måste hänga där tills armarna inte orkar mer. Vi fortsätter åka upp ett tag till. Sedan vänder det.

Huvudstupa ner mot marken åker vi och svänger samtidigt till vänster. Den där härliga känslan av första backen infinner sig men blandas med en lättare panikkänsla. Kimi som sitter bredvid mig börjar skrika att hon vill av. Jag försöker lugnt och sansat förklara att det inte är någon fara och att åkturen snart är över då jag märker att jag spänner mig så mycket att jag börjar få kramp i höften. Jag har aldrig fått kramp i höften, men känslan är så stark att jag känner att hela benet kommer gå ur led (eller nåt i den stilen) om jag faktiskt får kramp. Jag försöker desperat slappna av hela kroppen samtidigt som vi gör en störtdykning ner i en inverterad loop.

Ett ögonblick senare är vi tillbaka på plattformen och alla fyra som åkte i samma "vagn" tittar på varandra. Vi överlevde den här gången också! Efter ungefär tre sekunder utbrister Andreas lite ledsamt;

"Jag tappade min iPhone...."

Skolan går mot sitt slut, och detta innebär att vi har redovisning av slutprojekten i de respektive klasserna. I musikproduktionsklassen innebär detta att vi sätter upp en liveshow där vi framför sånger som studenterna har skrivit. Min uppgift plats i denna show blev den fruktade platsen bakom mixerbordet. Anledningen till att den platsen är så impopulär beror dels på pressen man har av att medverka i alla numrena, inte bara ett eller två, och dels av att läraren sitter i publiken med en walkie-talkie och skriker på en om man inte gör rätt.

Hur som helst, efter att ha repeterat i sammanlagt kanske 25-30 timmar under veckan höll vi i alla fall showen igår, och det gick bra. Nu ligger jag hemma i sängen och njuter av tystnaden.

Först föll ju jag för två av Ralphs promotions på Gatorade och Cola. Sen dagen efter finner jag mig själv i kassan på Albertsons med K:s varor på bandet och räknar där till inte mindre än 24 flaskor Sobe. Som sagt. Det är lite annorlunda fokus på erbjudanden här.

...här i Kalifornien jämfört med hemma i Sverige är lite annorlunda. Här är det varmt större delen av året, och värmen brukar ofta innebära att man vill svalka sig med något kallt vilket märks i både utbud och erbjudanden.

Idag kom jag hem med ca 22 liter dryck efter att ha småhandlat lite. Juice, mjölk, Coca-Cola och framförallt Gatorade. Tungt.

Onsdagar är en av två dagar jag har lektioner i skolan, och också en av två dagar som jag måste upp tidigt på grund av en morgonklass. Hela min drivkraft för att komma upp i morse var att jag skulle titta på DIF-Bajen direkt efter skolan. Nu i efterhand önskar jag att jag inte hade kollat. Så fruktansvärt pinsamt dåligt spel från Djurgårdens sida.

Detta var en misstanke som låg och gnagde efter att ha sett bilder från tidigare matcher, läst matchrapporter samt efter att ha kollat på Aik-DIF. Det är mycket som inte stämmer just nu.

Det jag tycker är intressant är att se tränarnas inställning när laget är så uppenbart svagt. Jag som själv jobbat som "sportjournalist"... hmm... kan inte avsluta den meningen riktigt. Ville mest få in att jag jobbat som sportjournalist på fritiden. Anyways. Hur ska en tränare svara? Är det bättre att vara rak och medge att man inte lyckats föra fram ens budskap till laget eller att ens strategi inte håller eller är det bäst att vara fortsatt positiv och försvara sig bakom de klassiska vaga kommentarerna som "...det är ju viktigt att man springer i en fotbollsmatch"? Personligen skulle jag nog tycka bättre om en tränare som har förmågan att vara självkritisk. Då känns det också som att han har förmågan att ändra på något som går fel. Jaja, det ska bli intressant att se vad Siggi och Paul gör nu.

Vad är det nu det heter när man har en fobi för någonting och som man behandlar genom att utsätta personen för fobiobjektet? Exhibitionsterapi? Whatever.

Det är nog något sånt jag har genomgått under mina terminer här. Som jag tidigare nämnt är ju måndagar "Big Mac Monday" på McDonalds. Detta innebär att en Big Mac bara kostar 1 dollar vilket faktiskt är rätt spektakulärt tycker jag.

Detta har inneburit att jag tvingat i mig en hel del av dom här hamburgarna. Big Mac var inte min favorit från början, och efter ett par måndagar var jag ärligt talat galet trött på den, men fortsatte ändå eftersom det både var billigare och lättare än att laga mat hemma.

Nu när jag flyttat och bor en hårsmån längre ifrån McDonalds har mångadsbesöken blivit mer sporadiska. Då har jag också märkt att jag njutit mer och mer av de första tuggorna av burgaren de måndagar jag är där. Smaken har liksom på något sätt indoktrinerats i mitt huvud och jag verkar helt enkelt ha vant mig.

Om det blir en Big Mac idag återstår att se. Huset luktar fortfarande fisk efter mitt middagsäventyr igår, då det är nog inte otänkbart.

Tänkte att det var dags att droppa en rad nu medan riset står på spisen och puttrar. Jag ska försöka laga lax ikväll, något jag inte kan komma ihåg att jag gjort tidigare.

Hade en tanke idag. Ibland när man måste ta sig igenom jobbiga, nervösa saker önskar man att man levde i en komediserie (typ Vänner). Man skulla VETA att allt kommer gå åt helvete, så man skulle inte behöva vara nervös. Dessutom verkar det aldrig riktigt som att dom tar något på allvar i komediserierna, allting är ju så roligt, även för karaktärerna. Men framförallt skulle allting vara över på 30 minuter och man skulle få minst en reklampaus att göra taktiska övervägningar.

Till exempel som när jag skulle göra en grej idag. Vi kan kalla det att "gå till tandläkaren" (jag är så fyndig så att jag nästan blir lite stolt). Jag vaknar jättenervös och vet att runt 12 ska det hela ske. Då borde det ju i alla fall vara över och lugnt någon timme senare. Klockan 3 har hela grejen fortfarande inte påbörjats, och jag sitter så spänd så jag knappt kan röra mig.

Nu ska jag kasta på laxen på stekpannan medan jag lyssnar på David Lee Roths "Ice Cream Man" i vår feta stereo.

...är ingenting jag riskerar just nu. I alla fall inte på grund av stress.

Tennissäsongen är över nu, och även om det är sjukt tråkigt så innebär det att jag förfogar över en hel del fritid. Just nu har jag lektioner måndag mellan 8 och 11 samt i ungefär en halvtimme runt 6-snåret och mellan 8 och 11 på onsdag. Resten av tiden är jag ledig. Jag har alltså fyra dagars helg med en liten minihelg på tisdagen.

Om jag nån gång under de kommande veckorna skyller något jag borde gjort men inte har gjort på att jag inte har haft tid så ljuger jag sannolikt.

När man inte befinner sig i samma land som ens favoritlag i fotboll spelar i (Djurgården, om någon skulle missat det), får man göra allt man kan för att följa laget så intimt som möjligt. Idag blev lösningen att sätta sig i skolbiblioteket och utnyttja både sportbladet.se och sportexpressen.se:s internettjänster. Dvs. minut-för-minut rapportering från Expressen, och den s.k Zoom från Aftonbladet.

Den senare är en tjänst där man får följa små animerade figurer som rör sig över en yta som ska föreställa planen. En boll och en domarfigur finns också, och tanken är alltså att dessa små prickar ska motsvara hur spelarna och bollen rör sig på plan. Hur detta är gjort har jag ingen aning om, men simuleringen är minst sagt knackig.

Det är därför sjukt irriternade när prickarna rör sig på plan till synes helt slumpmässigt och bollen far åt alla håll. Figuren som ska motsvara anfallaren står med bollen rakt framför mål och skjuter bakåt eller backen slår bollen ut till hörna trots att hela planen var öppen. Nu är det ju inte såhär det går till i verkligheten, men när ens lag inte spelar som man vill på pappret så är det fruktansvärt irriterande när man ser Zoom:s representation av det hela. När det blir mål ser man inte detta direkt, utan man får snarare en indikation genom att alla spelare i det lag som nyss varit i närheten av straffområdet springer ihop i en ring.

Frågan är då vem som njuter av att titta på dom där små prickarna som åker runt nästan helt slumpmässigt.

Kom hem efter att ha flyttat möbler ut till Goleta hela dagen. Fattar inte idén med att flytta ut till en förort, men nu är det så det är och då är det bara att bita ihop och hjälpa till.

Vi står och lastar undermadrass, madrass och soffa på en pick-up och binder det lite halvhjärtat för att det ska hålla sig fast på flaket. Jag säger lite stöddigt till Kimi att hon inte behöver oroa sig, det här håller.

Efter ca 200 meter på motorvägen ser vi i backspeglarna något som fladdrar till från trucken bakom oss. Två sekunder senare ligger madrassen i vägrenen.

Nu när jag äntligen kom hem så insåg jag att jag behöver en gitarrkabel. Jag tar skateboarden ner till trumaffären något kvarter härifrån, som tyvärr är stängd. Till saken hör att jag alltid slår halvt ihjäl mig när jag skatar eftersom jag inte kan skata för fem öre. Men jag bara blundar, spelar upp "The power of love" i huvudet och känner mig som Michael J Fox.

Speciellt inte när man bor i en liten stad som Santa Barbara. När jag var här i Mars 2007 och hälsade på köpte jag två klädesplagg. Ett par shorts och ett bälte. Det visade sig att personen jag var här och besökte redan hade båda.

Under de första dagarna här i höstas köpte jag en t-shirt från Abercrombie som jag var rätt nöjd med. Ett par dagar senare ser jag en idiot i skolan som har samma. Idioten, som jag senare blev bra kompis med, heter Måns och det visade sig att han dessutom äger ett par av ovan nämnda shorts.

Under en av de första föreläsningarna i en kurs jag läste förra terminen fanns det en annan kille som också hette Fredrik. "Coolt", tänkte jag. Det visar sig att han också är svensk, och att han också handlat på JC, eftersom han äger en lika dan t-shirt som jag. Denna person skulle sedan visa sig bli min room mate.

Vi hoppar några månader framåt till igår eftermiddags. Jag har lite tid att döda och sticker ner till Urban Outfitters där jag inhandlar en piké, ett par shorts och en t-shirt. Mycket nöjd beger jag mig hemåt. Vi spolar ytterligare ett par timmar framåt, till imorse då Fredrik kliver in på mitt rum. Vi bara stirrar på varandra. Jag ligger i sängen, och Fredrik står med bar överkropp i dörröppningen. Jag var tydligen inte den enda som handlade på OU under gårdagen, för Fredrik och jag har nämligen exakt lika dana shorts på oss. "Nääääääää", tänker jag. Från och med nu ska jag bara handla på myrorna.

...skulle jag just nu svara In 'N Out Burger. Man blir alltid så glad av att vara där. Varför kan jag nog inte förklara för någon som inte varit där. Jag låter bara bilden och namnet tala för sig själva.

...består av Ibuprofen, apelsin juice, en Blenders in the Grass emellanåt och en salt- och bakpulverlösning som jag måste spruta upp i näsan för att minska trycket uppe vid bihålorna eller vad det nu kan vara.

Trots detta vill min förkylning inte ge med sig. Så, nu eftersökes alltså fler hemska huskurer som jag kan plåga mig själv med för att kunna fylla mig själv med en känsla av att jag gör allt jag kan för att motverka sjukdomen.

---

För övrigt sitter jag och lyssnar på Who Knew av Pink. Nej, jag är absolut inget Pink-fan. Och Ja, jag tycker låten är riktgit bra. På riktigt.

Nu har det inte blivit något bloggande på ett par veckor. Ber givetvis så hemskt mycket om ursäkt för detta. Anledningen är att jag känt att jag helt enkelt inte haft något att säga. Men här kommer i alla fall en liten summering över de veckor som gått.

- Alla mina kompisar åkte till Cancun och kom tillbaka. Jag åkte till Bakersfield och kom tillbaka.

- Läraren i en av mina klasser bestämde sig för att göra två och en halv timmes föreläsning av tre timmar frivillig och har därmed i princip dödat behovet av ansträngning i en av kurserna. Man tackar... eller?

- Jag har blivit förkyld. Och det VÄGRAR ge sig. Kanske var inte 60 game tennis det jag behövde i fredags?

- Tennissäsongen är officiellt över. Men jag förväntar mig att alla trogna Vaqueros fortfarande står där på banan mellan 1-3 varje dag. Det kommer i alla fall att jag göra. Tror jag. EEheheheheh.

- I skrivande stund kokar jag nudlar, och jag slog precis vad med mig själv om att innan jag hunnit skriva klart det här inlägget kommer vattnet vara bortkokat och nudlarna ha brunnit upp.

- Mitt andra musikprojekt för terminen är färdigt. Jag inser återigen att jag hatar att höra min röst "inspelad på band" men får annars säga att jag är ganska nöjd. Lämna gärna en kommentar så skickar jag filen eller bränner en skiva, alldeles complimentary.

- Jag spenderade 5 timmar vid ett 100 000-dollars mixerbord i min musiklärares studio med att spela in olika musiker i klassen och lyssnade sedan på resultatet i 12 000-dollars monitorerna.

- Mitt gamla hus har fått ytterligare en drama-injektion när två "stammisar" bittrade till på varandra över vem som var där oftast.

-Jag förlorade vadet mot mig själv, nudlarna blev bara lite lätt överkokta.

-"Någon" försökte i samband med en flytt desperat gnugga ut lila fläckar ur sitt badkar som uppstått vid en hårfärgningsolycka, och i sin stress missat att acetonet hon använde rann ner i botten av badkaret där det löste upp trycket på påsen med bomullstussar som hon använde. Färgen fastnade i badkaret och lämnade en stor fläck, passande nog i färgen lila. Jag vek mig av skratt.

Det var förhoppningsvis ett rättvist sätt att låta er komma ikapp. Kommentera nu snällt och generöst så att jag får ork att fortsätta blogga!