Fredrik - Santa Barbara

Bild från ryansheckler.com.

Emo är ett ord som det tar emot lite att sätta i inläggsrubriken. När jag bodde i Sverige hade jag en bild av vad emo är. Som ett exempel hörde jag en diskussion på radion om det var rätt av producenter eller skivbolag eller vilka det nu kan ha varit att exploatera fjortonåringars ångestkänslor. Just ångesten är väl det som kännetecknar emo, som står för Emotional om jag inte missförstått det hela.

Supertighta jeans, svart hår och ringar i öronen. Lyssnar på modern punkrock och skär sig själva i handlederna. Och sen hela attityden "Jag hatar alla och alla hatar mig". Några exempel på emo-klichéer, och verkligen inget som jag kan identifiera mig med. Ändå upptäckte jag när jag plockade ihop en spellista i förrgår att så gott som alla låtar har någon koppling till emo. Jag kan inte riktigt förklara hur, mer än att säga att jag utvecklat en bra känsla för vad som är emo, eftersom min room mate som håller på att doktorera i emo haft föreläsningar för mig i månader nu. Jag kan till exempel slänga ur mig ett "fan vad emo" om någonting; en låt, en film eller en tanke, utan att för den sakens skull mena något negativt.

För mig är emo ett koncept som genomsyrar stora delar av den amerikanska eller kanske till och med den globala ungdomskulturen. Vad det står för skulle man kunna skriva sidor om, men att skära sig i handlederna är nog vid en extrem pol. Många har nog känslan av att emo är något man kommer till vid en punkt utan återvändo, och är man inte helt förlorad så är man noggrann med att hålla ett säkert avstånd från stilen. Det var också den känslan jag hade i början, och jag vet inte om det är begreppet som börjar vidgas eller om jag bara tittat noggrannare, men många personer som kanske inte har den riktiga "skära sig i handleden"-mentaliteten börjar anamma delar av konceptet.

Som en långt ifrån utexaminerad marknadsföringsstudent vet jag att trender går i cykler, och att den breda massan gillar olika saker i omgångar. Jag tycker mig också se ett mönster i ungdomsfilmerna som går på bio här. Fokus verkar ha flyttats lite från de starka till de svaga. Från quarterbacken till schackklubbsordföranden helt enkelt.

Varför?

Jag kan tänka mig flera anledningar till att denna stil är på uppgång just nu, men jag väljer att förklara min reformteori. Ska man som modern "young american" välja musikstil här är det egentligen bara två alternativ som är inne. Emo eller Hip Hop/rap. Jag vet ju direkt vad jag väljer där, och jag kan även tänka mig att emon vuxit fram lite som en motpol till hip hop:en.

Alla vet att hip hop bara är en form av musikalisk överkompensation.

Jag tänker mig ett scenario där hip hop-scenen står och brölar; "titta på oss, vi är så coola" samtidigt som ett par snorungar färgar håret svart, sätter en ring i läppen, smyger fram bakom hip-hoparen och viskar "Jag är en loser. Och du vet att du är det också!"