Dancin' the night away with David, Eddie, Alex 'n Wolfgang
I förrgår, tisdag, bar det av till Los Angeles för att se Van Halen. Resan som vi planerat i två månader var igång! Med en nytvättad bil (!) full med musik och glada miner åkte vi ner från Mesa-bergen och pumpade "Panama" i högtalarna.
Efter 15 minuter står vi uppe i Mesa igen. Måns hade glömt biljetterna. Och jag som till och med visat det berömda "Was I suppose to bring the tickets or the sandwhiches?"-klippet från Scrubs i avskräckande syfte. Efter fem minuters underbart panikskratt var jag lugn igen och resan kunde fortsätta. Här är ovan nämnda klipp:
http://www.youtube.com/watch?v=qyzveFx-zIw
Väl ute på motorvägen fortsätter vi. "I'm the one, the one you love!" ljöd David Lee Roths stämma ur stereon och vi är taggade till max. Vi åkte klockan 2.30 pm, och insläppet var inte förrän 7.30, så vi hade räknat med ett par timmar på hotellrummet innan konserten. Så blev det inte. BILRESAN TOG 5 F*ING TIMMAR! Vi fick verkligen känna på ett LA trafikkaos. Sen körde vi fel också, så när vi hade parkerat var klockan 7.20. Längesen jag var så stressad.
Sebastian åkte dessutom i en egen bil, och startade två timmar efter oss. Tio minuter innan Van Halen börjar spela glider han dock in. Vi hade klarat det!
"Girl, you really go me now, you got me so I don't what I'm doin'"
David Lee Roth tar ton, Eddie shreddar loss på gitarren, Wolfgang pumpar på sin blå-stripade bas och Alex slår på trummorna. Jag bara ler. Röken ligger tjock i luften och allting är bara så jäkla rock 'n roll.
Grabbarna kan fortfarande. Det är helt ofattbart vad Edward Van Halen kan göra med en gitarr. Jag kan inte beskriva det på nåt annat sätt. Lite tråkigt var det bara att de dissade plattorna med Sammy Hagar. En liten del av mig blev väldigt ledsen att jag inte fick höra några av de låtarna.
Efter konsterten köpte jag den obligatoriska t-shirten. Jag är faktiskt nästan löjligt förtjust i den. Hade inte hjärta att ta av mig den på hela dagen igår. Och det blev en kul konversationsunderlag när vi senare besökte Guitar Center i Hollywood.
Hur som helst så blev det en vild efterfest på hotellet. Fyra timmar med Tila Tequila (tv-show på MTV) i två twin size beds på ett risigt hotell. Twin size beds är ett förrädiskt namn. Det är INTE en dubbelsäng märkte vi när vi klev in i hotellrummet. Det blev alltså en trång natt, men vi kom billigt undan i alla fall.
Tack så sjukt mycket Wille, Måns och Sebastian för en galet kul resa!
Bilder kommer imorgon!
Efter 15 minuter står vi uppe i Mesa igen. Måns hade glömt biljetterna. Och jag som till och med visat det berömda "Was I suppose to bring the tickets or the sandwhiches?"-klippet från Scrubs i avskräckande syfte. Efter fem minuters underbart panikskratt var jag lugn igen och resan kunde fortsätta. Här är ovan nämnda klipp:
http://www.youtube.com/watch?v=qyzveFx-zIw
Väl ute på motorvägen fortsätter vi. "I'm the one, the one you love!" ljöd David Lee Roths stämma ur stereon och vi är taggade till max. Vi åkte klockan 2.30 pm, och insläppet var inte förrän 7.30, så vi hade räknat med ett par timmar på hotellrummet innan konserten. Så blev det inte. BILRESAN TOG 5 F*ING TIMMAR! Vi fick verkligen känna på ett LA trafikkaos. Sen körde vi fel också, så när vi hade parkerat var klockan 7.20. Längesen jag var så stressad.
Sebastian åkte dessutom i en egen bil, och startade två timmar efter oss. Tio minuter innan Van Halen börjar spela glider han dock in. Vi hade klarat det!
"Girl, you really go me now, you got me so I don't what I'm doin'"
David Lee Roth tar ton, Eddie shreddar loss på gitarren, Wolfgang pumpar på sin blå-stripade bas och Alex slår på trummorna. Jag bara ler. Röken ligger tjock i luften och allting är bara så jäkla rock 'n roll.
Grabbarna kan fortfarande. Det är helt ofattbart vad Edward Van Halen kan göra med en gitarr. Jag kan inte beskriva det på nåt annat sätt. Lite tråkigt var det bara att de dissade plattorna med Sammy Hagar. En liten del av mig blev väldigt ledsen att jag inte fick höra några av de låtarna.
Efter konsterten köpte jag den obligatoriska t-shirten. Jag är faktiskt nästan löjligt förtjust i den. Hade inte hjärta att ta av mig den på hela dagen igår. Och det blev en kul konversationsunderlag när vi senare besökte Guitar Center i Hollywood.
Hur som helst så blev det en vild efterfest på hotellet. Fyra timmar med Tila Tequila (tv-show på MTV) i två twin size beds på ett risigt hotell. Twin size beds är ett förrädiskt namn. Det är INTE en dubbelsäng märkte vi när vi klev in i hotellrummet. Det blev alltså en trång natt, men vi kom billigt undan i alla fall.
Tack så sjukt mycket Wille, Måns och Sebastian för en galet kul resa!
Bilder kommer imorgon!
Kommentarer
Trackback
