Årskrönikan
Nu har WLAN-anslutningen i detta underbara hus varit nere i två dagar, så det har inte kunnats blogga någonting. Jag har en del att skriva i det här läget, men jag tar och prioriterar lite. Har precis ätit en stor dos flingor och ska snart somna över International Marketing-böckerna.
Det här inlägget skulle alltså egentligen postats i fredags.
Ett år sedan min korsbandsoperation....
Jag minns hur det var för ett år sen. Operationen hade blivit uppskjuten två gånger, men äntligen låg jag där på sjukhuset och började domna av efter att ha svalt en serie piller. Benet blev rakat och jag rullades in i operationssalen. Där var säkert fyra läkare/sköterskor som alla sprang runt och gned sprit på benet, ritade på mig och flyttade runt mig i olika positioner.
"Vafan har jag sett fram emot det här för?" tänkte jag. Det var sjukt obehagligt.
Sen minns jag inte mer. När jag vaknar ett par timmar senare har jag alltså förlorat så mycket muskelmassa och nervstruktur att det tar sex månader att bygga upp till en acceptabel nivå. Jag bor över en natt och får lära mig att stödja på knät och att gå i trappor. Sedan väntar några dagar i sängen hemma med ispåsen ständigt över benet.
Efter en vecka går jag till sjukgymnasten och övar på att gå. Gången efter kan jag till och med sitta på cykeln och trampa försiktigt. Jag får fortfarande absolut inte sträcka på benet med belastning. Jag inser också att jag har en fläck på smalbenet där jag tappat känseln (den har faktiskt fortfarande inte kommit tillbaka helt).
Vi övar mer och mer på balans, och efter ett tag börjar det även bli dags att bygga upp styrkan i baksidan av låret, det är nämligen därifrån senan som nu är mitt korsband är tagen.
Efter en månad släpper jag kryckorna. Någon gång nu slutar jag även med voltaren innan jag går och lägger mig. Framåt jul får jag börja springa försiktigt på Bosöns löparbanor och jag får även sträcka på knät helt och hållet.
Under våren blir träningen tyngre och mer komplex. I maj vågar jag på mig lite tennis, och det fungerar utmärkt. Under sommaren märker jag att varken lättare fotboll eller simning är något problem heller. Och nu i Santa Barbara har även beachvolleybollen gått utmärkt. I gymmet får jag feedback av en av collegets tränare för komplex-femman, en skivstångsövning som är lite av den sista etappen i sjukgymnastiken.
Tack till sjukgymnast, kirurg, mor och far, busschaufförer som väntat och till alla andra som hjälpt till!
Trots all träning är stadium-runs fortfarande lika jobbigt
Det här inlägget skulle alltså egentligen postats i fredags.
Ett år sedan min korsbandsoperation....
Jag minns hur det var för ett år sen. Operationen hade blivit uppskjuten två gånger, men äntligen låg jag där på sjukhuset och började domna av efter att ha svalt en serie piller. Benet blev rakat och jag rullades in i operationssalen. Där var säkert fyra läkare/sköterskor som alla sprang runt och gned sprit på benet, ritade på mig och flyttade runt mig i olika positioner.
"Vafan har jag sett fram emot det här för?" tänkte jag. Det var sjukt obehagligt.
Sen minns jag inte mer. När jag vaknar ett par timmar senare har jag alltså förlorat så mycket muskelmassa och nervstruktur att det tar sex månader att bygga upp till en acceptabel nivå. Jag bor över en natt och får lära mig att stödja på knät och att gå i trappor. Sedan väntar några dagar i sängen hemma med ispåsen ständigt över benet.
Efter en vecka går jag till sjukgymnasten och övar på att gå. Gången efter kan jag till och med sitta på cykeln och trampa försiktigt. Jag får fortfarande absolut inte sträcka på benet med belastning. Jag inser också att jag har en fläck på smalbenet där jag tappat känseln (den har faktiskt fortfarande inte kommit tillbaka helt).
Vi övar mer och mer på balans, och efter ett tag börjar det även bli dags att bygga upp styrkan i baksidan av låret, det är nämligen därifrån senan som nu är mitt korsband är tagen.
Efter en månad släpper jag kryckorna. Någon gång nu slutar jag även med voltaren innan jag går och lägger mig. Framåt jul får jag börja springa försiktigt på Bosöns löparbanor och jag får även sträcka på knät helt och hållet.
Under våren blir träningen tyngre och mer komplex. I maj vågar jag på mig lite tennis, och det fungerar utmärkt. Under sommaren märker jag att varken lättare fotboll eller simning är något problem heller. Och nu i Santa Barbara har även beachvolleybollen gått utmärkt. I gymmet får jag feedback av en av collegets tränare för komplex-femman, en skivstångsövning som är lite av den sista etappen i sjukgymnastiken.
Tack till sjukgymnast, kirurg, mor och far, busschaufförer som väntat och till alla andra som hjälpt till!
Trots all träning är stadium-runs fortfarande lika jobbigt
Kommentarer
Trackback
