Fredrik - Santa Barbara

Ett steg i min amerikanisering är en nyfunnen passion för en väldigt speciell form av spel. Nämligen flipperspel. Det hela började när jag till min stora förvåning upptäckte att det finns en liten "arkadhall" på skolan (ett rum med flipper- och videospel). Jag böjde mig genast över ett av spelen och tittade lite längtande ner som jag alltid brukar göra med den där känslan där jag föreställer mig vad dum jag skulle känna mig om någon såg mig stå och spela.

Hur som helst tyckte jag det var väldigt lustigt att det faktiskt fanns spel på skolan, så några veckor senare skulle jag visa Oscar min stora upptäckt. Vi står och tittar ner båda två och helt plötsligt halar Oscar fram en quarter ur fickan. En känsla av upphetsning och panik började sprida sig samtidigt som han förde myntet mot maskinen. Myntet trillar i, flipperspelet Terminator II börjar lysa och Arnold Schwartzeneggers röst ljuder genom rummet. Det är det sista jag minns.

När jag sedan vaknar upp ur min trans har det gått en vecka. Oscar och jag står och spelar, men utan den här nervositeten att allt kan vara över på ett par sekunder. Nej, nu scorar vi upp mot 50 miljoner och får extraspel nästan varje gång. Jag är pånyttfödd med en annan inställning till flipperspel. Jag struntar fullständigt i hur nördigt det är, det är galet kul. Det är en kulturskatt som måste bevaras i dagens digitala samhälle, och det är nästan ett brott att se ett flipperspel utan att lägga i en femma/quarter eller vad det nu kan vara.

Från T2 har vi nu även gått vidare till Arabian Nights, Mars Attacks och Sopranos. Mina quarters som tidigare var bokade för tvättmaskinen är nu mera dedikerade till pinball-maskinerna. Jag kommer inte vila förrän jag har slagit skolrekordet på T2.

410 675 210

------
10
------

(Det sista är en liten rebus/gåta. Den som kan förklara vad siffrorna betyder vinner en utmaning på valfri maskin).