Fredrik - Santa Barbara

Vi ska ansöka om att byta namn på skolans idrottslag. Just nu tävlar alla lagen under namnet Santa Barbara Vaqueros, som betyder cowboy på spanska. Inom amerikansk collegeidrott är det alltid så att alla lagen i olika sporter på en skola tävlar under samma namn, till exempel UCLA Bruins, Cal Golden Bears eller Yale Bulldogs.

Efter en av Hampus flertaliga floskler under matchen i tisdags tycker jag att det är dags för ett namnbyte. Tidigare under säsongen sade coachen åt oss att inte bära kepsen bak och fram. "No gangbangers on this team", skojade han. Däremot tyckte han nog inte att det var lika kul när H. under en match med motståndarlaget två meter bort utbrister efter att ett av dubbellagen vinner en boll;

"Come on, gangbangers!"

Hur som helst, laget tog idag en grymt viktig seger mot Glendale, och vi har nu en bra chans att kvalificera oss till regionals. Buuhya!

...i alla fall ur tennissynpunkt. Match och seger mot Pierce College igår (personligen blev det bara 12 game för min del, och det hela var över på ungefär 40 minuter) och ny match mot Glendale College från Glendale imorgon. Visserligen är vi inne i en lite lustig alla slår alla-situation i och med att vi vunnit mot Pierce som vann över Glendale vilka vi förlorade mot, men laget är starkt och känslan är bra.

För övrigt är det fler Harvardare på besök i stan än bara den som bor hemma hos oss. Deras tennislag spelade och förlorade mot UCSB igår, och imorgon har de tydligen fått för sig att de ska spela på våra banor klockan 5, vilket är lite opassande eftersom vi har match då. Men vi kan nog kompromissa lite fram och tillbaka.

Ikväll ska det laddas upp med lite sushi inför en viktig match imorgon. Ha det fint!

Sådär ja... då har man beställt leksaker (ljukort, programvara och extern hårddisk) för 900 dollar, bara för att kunna leka med lite ljudredigering. Och då har jag inget keyboard, inga studiomonitorer (högtalare), knappt nog med datorkraft, inte ens en liten mikrofon. Det kommer bli ett projekt det här.

Uppsidan av affären var den "instant rebate" som sidan jag köpte sakerna på erbjöd. En rebate innebär vanligtvis att man betalar fullt pris för en vara, men får en blankett som man fyller i och skickar tillbaka med en kopia av kvittot och blir därefter ersatt för en del av varans värde. Fullständigt värdelöst kan tyckas att skicka pengarna fram och tillbaka sådär, och det är något som jag aldrig sett i Sverige. Men tydligen är det så att folk ofta glömmer eller struntar i att skicka in dom där blanketterna, och då får ju företagen sina extra kulor.

Hur som helst. Den här gången var det verkligen en instant rebate. Jag betalade 75 dollar mindre för hårdvaran än vad den såldes för på ett tiotal andra sidor. Och detta är den typ av produkt där återförsäljaren har ganska liten marginal och det därför nästan aldrig skiljer i pris mellan olika affärer. Fredrik tackar och tar emot.

Fredrik tackar även för sig för den här gången och beger sig bort mot sin lektion.

Igår satte jag mig i bilen och åkte längst med 101 upp en bit till Goleta. Där svängde jag av mot UCSB och flygplatsen för att hämta upp Kalle som kommer på besök från Boston. Flygplatsen, där jag aldrig varit tidigagare, visade sig vara extremt liten. Förutom flygfälten bestod den i princip av två tält där man återfick sitt bagage. "Bagagebanden" var en hylla där personalen lade upp bagaget som kom i en vagn direkt från planen. Inte någon homeland security med blå latexhandskar á LAX med andra ord.

Efter att ha lämnat bagaget i lägenheten blev det en snabb visning av downtown och Blenders in the grass (lokal business som säljer smoothies). Jag kom på att jag hade ett ärende på en kameraaffär som heter Samy's Camera och vi började gå ditåt. Efter ett kvarter kom jag på att jag inte visste var det låg någonstans, trots att jag har varit där tidigare. Jag har åkt förbi affären en mängd gånger och vet precis hur platsen ser ut, jag kan bara inte placera den på kartan i mitt huvud. Där jag tror/vill att den ska ligga ligger busshållsplatsen där jag varit tusentals gånger. Jag ledde oss upp, ner, till vänster och höger, men affären GICK bara inte att hitta. Mycket besvikna begav vi oss hemåt.

På kvällen blev det lite festligheter med andra bekanta.

How do I spend a short moment in the apartment while my roomies are at Ralph's?

I just sit back in the couch with a screwdriver, listening to Van Halen, amazed over the sound quality of our 35 dollar speakers/tuner. Mentally preparing for my tennis game tomorrow I suppose one could say.

Listening to the music I think back and remember the concert in November. I do hope they extend their tour and do Europe too (I mean, calling it a world tour when only playing in the US and Canada is a little weak). My anticipation of the concert in LA might have ruined the experience a little bit. I mean, I was shaking since August when I found out that they were playing. The five hour drive down to Los Angeles (of which four we were standing still on the freeway) were among the worst hours of my life.

För ett tag sen på en fest fick jag frågan om det var ok att kommentera i min blogg. Detta var något jag tyckte var oerhört kul, dels eftersom jag inte hade den blekaste aning att min blogg nådde så långt ut i bekantskapskretsarna, och dels för att man självklart får kommentera. Det är ju nästan det roligaste med bloggen, att få bekräftelse för sina lustiga åsikter och tankar. Jag tänkte alltså passa på att klargöra det hela: Kommentarer välkomnas å det hjärtligaste...

...OM du inte är en sån där kass jäkla person som bloggar om hur sent de gick och lade sig kvällen innan eller att de sitter och tittar på tv och bara vill styra fler unika besökare till sin lilla e-dagbok som ingen annars vill läsa.

Ungefär som Kattis som har kommenterat i inlägget nedan. Hon vill önska mig godmorgon. Trevligt kan tyckas. Jag får nån sån där spamkommentar nån gång ibland och jag kan säga till Kattis och er andra; SLUTA! Ni kommer inte bli Kenza eller vad de nu heter (det där sista var jag tvungen att lägga till, för jag vill inte erkänna att jag vet vem Kenza är).

Hade du tagit dig en sekund och läst rubriken i bloggen samt tittat på bakgrundsbilden hade du kanske kunnat räkna ut att det inte ens är morgon där jag befinner mig. Så godmorgon på dig själv, assmunch!

Sådär ja... Då var lägenheten lite anständig igen efter ett tungt städryck. Sånt som måste göras när man ska få finfrämmande.

Tyvärr blev jag så trött efter att ha städat att det inte fanns en tanke på att laga middag. Det fick bli en sväng förbi McDonalds på Statan. Första varningssignalen var att jag inte kunde bestämma mig för vad jag skulle ta. Egentligen borde jag redan där vänt och gått hem och lagt mig hungrig. Jag menar, kan man inte bestämma sig på McDonalds så kan det bara sluta på ett sätt.

Chicken Selects slutade det med. Först tog det alldeles för lång tid innan jag fick min mat, sen när jag fick den hade dom ingen ranchdressing. När jag sedan sätter mig ner för att avnjuta min kycklingbaserade måltid blir jag grymt besviken. Selects för ju tankarna till något exklusivt. När man betalar top dollar och dessutom bara får tre bitar kan man ju faktiskt hoppas på lite kvalitet. Men icke. Det visade sig vara samma äckliga friterade kycklingbitar som de serverar i skolkafeterierna. Dessutom överdoserade jag på gratis refills av läsk medan jag väntade på min mat, så det hela slutade med ett rejält magont.

Puss och kram!

Efter att ha lekt med trummaskinen på musiklabben idag lovade jag Kimi att följa med till biblioteket där hon skulle göra en extra credit-uppgift i en av engelskaklasserna. Jag lyckades inte förstå mycket av hennes beskrivning av vad uppgiften gick ut på, så jag kastade mig huvudstupa in i äventyret. När vi kommer dit sitter det ett fyrtiotal studenter i soffgruppen nära den lilla kafeterian som finns i biblioteket. Tydligen är det en lunchpoesiläsning som är på gång.

En äldre dam, med ett utseende som verkligen fick mig att tänka "bibliotek" eller "litteratur" ställer sig upp och introducerar "workshopen" (eller vad man nu kan kalla det) genom att läsa en kort dikt och namedroppa några andra damer som står bredvid (alla med ett prydligt biblioteks-utseende). Sedan tar hon tillfället i akt att presentera en dikttävling med en del priser.

"I can imagine that many of you are skilled writers." Hon vänder sig mot en av studenterna och fortsätter: "Like James here for example, I'm sure you're an excellent writer!" med en ton i rösten som att hon verkligen tycker det är skönt att tala till någon hon känner sen tidigare.

Stackars James ser livrädd ut och skakar på huvudet.

Poesiläsningen drar igång och det bjuds på dikter och utdrag ur längre texter. Varannan dikt läses av någon av litteraturdamerna som inte är studenter men tycker att det är spännande att få göra sin röst hörd. En väldigt stor kille i grön t-shirt ställer sig upp och läser ett citat från Fight Club. Alla applåderar. Det skickas runt en skål med minimuffins, och det är smärtsamt uppenbart att de inte kommer räcka till alla de fyrtio som sitter där. När skålen skickats runt ett varv är det nästan lika många muffins kvar som innan.

Sen är det slut. Ibland är jag glad att jag inte läser general ed :)

...är att jag håller på att leta runt efter interface för ljudredigering till datorn. I princip vet jag vad jag vill ha, ett mindre ljudkort med Mic- och MIDI-ingångar som är kompatibelt med redigeringsprogrammet ProTools LE. Mitt problem är ungefär samma som när man ska beställa på In N Out Burger; nämligen att lägger man bara till en liten summa till får man så mycket mer för pengarna. Och såhär håller det på i flera nivåer. Dvs, börjar man på ett par tusen är man snart uppe i det tre- eller fyrdubbla med en massa godsaker som man inte vet om man behöver. Sen står min lärare på lektionerna och säger glatt att "här kan ni nog vilja droppa ett par hundra dollar, och här, och här!"

Just nu lutar det dock åt detta paket, då får jag dessutom med en massa skojiga plug-in-program som ska kosta över 1000 dollar separat:

MBOX 2 Factory



Sen saknas bara ett par studiomonitorer, ett par mikrofoner och lite annat skojsigt innan min hemmastudio är igång.

Idag var det finkläder på. Fundraiser för skolans idrottslag på La Cumbre country club innebar skjorta och chinos vilket som i sin tur innebar att jag fick ställa mig och stryka igår. När jag imorse drog iväg till skolan (hade lektioner innan) var jag väldigt överklädd, och väldigt orolig för att min nystrukna skjorta ska bli skrynklig. Golfklubben som vi skulle ha funraisern på har nämligen beskrivits som nästan sjukligt snobbig med väldigt strikt dresscode osv osv.

När jag sätter mig på lektionen inser jag följande:

#1 Min skjorta har fläckar på ena ärmen som jag inte såg när jag strök den.

#2 Min skjorta är trasig. Den har en liten reva på högra axeln och är därför mer eller mindre obrukbar i finare sammanhang. Surt.

När jag sätter mig på min andra lektion inser jag att jag mår för risigt och förmodligen ser alldeles för sliten ut för att stå och representera skolan med ett dumt flin. Det blev till att ringa och ställa in.

Today is one of those days when I'm feeling bad enough to motivate lying in bed all day, without the agony of a real illness or having to OD on painkillers and cough medicine. Lying in my bed, computer in my lap, listening to Fall Out Boy while alternating between playing guitar and tagging pictures on facebook.

Who said being "sick" had to be that bad?

With sweatpants, tea, gatorade, an extra blanket and a warm feeling of self-pity I've made this my own little sanctuary and I'm not planning to move from this spot until I get hungry enough to get up and heat my pizza.

Here's a picture of me suffering

Lite småsaker på gång just nu. Först och främst har jag midterm i advertising på onsdag. Jag har varit stressad över detta hela helgen, och det är egentligen helt obefogat eftersom jag har en kurs med midterm till skillnad från de flesta andra som har tre eller fyra. Om en vecka får jag besök från östkusten och Boston, ska bli mycket trevligt. Och om ytterligare en vecka sticker hela Santa Barbara till Cancun medan jag åker på bortamatch i Bakersfield (som ska vara den sämsta hålan i hela Kalifornien har jag hört).

Men nu åter till min midterm. Jag har testat en rad olika studietekniker för att komma igenom de sju kapitel vi har till provet. Jag fick nästan en hjärtattack när jag insåg att de tre sista kapitlena var på 40 sidor var istället för de 30 som av någon anledning verkar vara standard i läroböckerna här. Jag är en långsam läsare och 30 sidor tar mellan två och tre timmar om jag ska göra det ordentligt. Vilket som på sitt sätt är underligt eftersom att det förmodligen bara skulle ta mig 20 minuter att blogga fram 30 sidor dynga.

För nån vecka sen fick vi sista kvarten av en lektion till att studera läroboken tillsammans med grupperna som vi blivit indelade i. Vi skulle diskutera och reflektera över det vi läst dittills. En kille i min grupp skrattade och lade sin hand över läroboken samtidigt som han sade:

"Five bucks if you can name the title of the book".

Vi andra tittade på honom, funderade ett tag, men självklart var det ingen som klarade detta. Boken heter i alla fall Advertising and Promotion, An Integrated Marketing Communications Perspective och är vad jag ska ägna mig åt de närmsta timmarna. Önska mig lycka till!

Imorse vaknade jag av att mina båda roomies satt i soffan och streamade melodifestivalen live på högsta volym. När jag efter ett tag lyckats ta mig upp ur sängen gjorde jag ett tamt försök att sätta mig in i det hela med ett par frågor, men tappade snabbt intresse när jag insåg att Amy Diamond inte skulle vinna.

---

En sak som vi har diskuterat här hemma är olika länders inställningar och attityder när det gäller att namnge departementschefer. På alla språk jag har brytt mig om att kolla upp (Svenska, Engelska, Spanska, Franska osv.) finns det en position som heter något motsvarande till Försvarsminister. Förutom på tyska, där heter det nämligen Kriegsminister. Coincidence?

Igår var jag trött. Extremt trött. Somnade på båda mina morgonlektioner, blev upptäckt och driven med av läraren i den ena, och sjabblade sedan bort träningen totalt. När jag kom hem sen så satte jag mig ner framför Two and a Half Men, somnade runt 6 nån gång och vaknade av att det ringde klockan 9.

Hur som helst, det jag tänkte reflektera lite över var den värld eller det parallella universum som uppstår när man drömmer. Ibland är ju faktiskt den världen betydligt mer spännande än det riktiga livet, och skulle något gå snett så vaknar man ju oftast rätt fort. När man sitter på en flygande matta och är på väg att rädda prinsessan från den elake anden som håller henne fången och man helt plötsligt väcks av ett pipande ljud och inser att man måste städa badrummet, gå till posten så är man ju faktiskt hellre kvar i drömvärlden. Dessutom utgår ju ALLT i drömmen från ens egna medvetande. Med andra ord en värld där allt kretsar kring MIG! Vilket i sig är lite konstigt, för när jag drömmer är det verkligen inte så att alla avgudar och dyrkar mig på det sätt som verkar brukligt, uta jag bråkar nog med folk lika mycket som i verkliga livet.

Detta flummiga och ogenomtänkta inlägg är  i alla fall en hyllning till mitt schema som från och med idag innebär att jag bara har lektioner på måndagar och onsdagar, och därmed sovmorgon till 1 övriga dagar.

Tänkte dela med mig av en liten anekdot som inträffade när jag duschade efter träningen igår. Jag stod själv i det enorma duschrummet och njöt av varmvattnet när en annan kille kommer in. Jag ser att han har badbyxor på sig.

"Shit... vissa är verkligen blyga", tänker jag.

Det jag inte var beredd på var att han drar iväg ett "Hey, what's up?" när han kommer in. Jag fick verkligen svar på tal, eftersom jag tyckte det var extremt obekvämt att hälsa på någon jag inte känner när jag står naken två meter därifrån. Jag mumlar något till svar och vänder mig bort. Trodde liksom att det fanns någon oskriven regel att man inte talar med varandra i en gemensam dusch (om man inte jobbar på brandstation eller nåt).

Banken trodde att de kunde köra med mig hur som helst. De tänkte att här är ännu en stackare som inte har tid att bläddra igenom ett tiosidigt avtal innan han gör ett bankärende. De tänkte att de skulle strula till allting, låta bli att ta hand om det och låta mig betala för kalaset. Sen tänkte de hänvisa mig till sin kundtjänststyrka bestående av tre eller fyra dryga brats till vilka jag skulle skicka mail tills jag tröttnat och bara gett upp mina förlorade tusen kronor.

Men ICKE. Det de inte visste var att den de bråkade med är redaktör för en enorm kommunikationskanal med tiotals läsare om dagen. Så här börjar ordkriget. När mina trogna bloggläsare läser detta kommer de aldrig någonsin gå i närheten av Skandinaviska Enskilda Banken igen. SEBs internetkontor, kundtjänst och så vidare kan dra åt pipsvängen vad mig befarar. Later fellas!

...eller uppskjutning som man kanske skulle kunna kalla det på svenska är något som vi ska lära oss undvika i Personal Development-klassen. Uppenbarligen har det inte riktigt gått som planerat, för idag har jag faktiskt inte gjort mycket mer än att skjuta på det plugg som borde gjorts.

Det intressanta är att efter en ganska kort tid hade jag slut på roliga saker att göra som kunde prioriteras framför studierna, så det slutade med jag upptäckte mig själv med en dammsugare i handen i full färd med att städa mitt rum. När det var klart (och det är en sån sak som oftast inte ens blir klar) hörde jag mig själv säga till Fredrik "Nä... jag ska nog dra iväg en jobbansökan".

Nu har det gått långt. Att leta och söka jobb/högskolor är bland det jobbigaste jag vet och detta tyder på en enorm undertryckt ovilja att öppna skolböckerna. Men, sagt och gjort. Efter det irrade jag runt ett tag i huset, tog ner julbelysningen som jag nämnde tidigare, och sen kunde jag faktiskt inte komma på något mer som behövde göras. Jag fick sätta mig ner och ta anteckningar på läroboken i marknadskommunikation.

...men ibland äter vi även kyckling i vår familj. Här serveras den ungsgrillad med potatismos, gravy och sallad. Julbelysningen avslöjar att bilden inte är helt aktuell tänkte jag skriva, men när jag tittar bort mot fönstret ser jag att den fortfarande sitter kvar. Kanske dags att ta ner den?

Ibland är det intressant att bo i Kalifornien. Vädret har varit väldigt bra den senaste veckan, och detta innebär ju att folk ägnar sig åt en rad olika utomhusaktiviteter mellan lektionerna på skolan. En klassiker är ju till exempel att kasta frisbee. Andra tycker att det är skönare att göra något lite lugnare. Inom loppet av två dagar har jag bara genom att gå igenom skolområdet hajat till inte mindre än tre gånger av att jag kännt lukten en väldigt speciell rök från någon som går förbi. Så kan man ju också ladda upp inför en midterm.

Klockan är 10.45. Jag har gått upp och kollat på två avsnitt Two and a Half Men, tagit på mig flip-flops, pilotbrillorna och laddat mp3-spelaren. Nu ska jag ge mig av till skolan, byta om till tävlingskläder och sedan dra till stranden och käka lunch med tennislaget. Sedan bär det av till Ventura för att förhoppningsvis plocka nästa seger i Western State Conference. En rätt skön skoldag med andra ord.

Computers and Internet can be alot of fun. Sitting in the library killing time, I decide to pay a visit to my own blog to make sure everything is in order. Everything looks good, no comments made to the uninspired post I wrote yesterday while waiting for my pasta to boil.

Anyway, what catches my attention is the advertising in the bottom of the latest post. These are usually from the google adword database, and I suppose that the famous Google bot places them there according to keywords from the body or something.

The first one couldn't be more fitting; Swedes in America. A company selling Swedish books and movies in the US.

The other one bothers me a little more; Thai girls seeking true love. WTF? Is this an ad to which my readers are expected to respond well? Makes me wonder who the hell is reading my blog! Out of curiosity I click on the link and the URL thailovelinks.com appear in the window, which I closed before the page could load (I'm sitting in the school library). Anyway, that's a couple of cents the thai-guys have to pay to google, anything to make them go out of business, right?

Storseger för tennislaget och mig mot Bakersfield idag. Riktigt skönt att få ett W i protokollet, och om team managern får som han vill blir det stora rubriker i tidningen imorgon.

På torsdag får Ventura se upp!

Idag är jag bitsk. Tennisen gick skitdåligt och jag får inte cred för det jag gör bra. Mitt rum är stökigt men jag orkar inte städa. Dessutom måste jag ta mig till banken som har stulit 700 kr från mig och försöka övervinna deras idiotiska kundtjänstsystem. Jag har precis suttit igenom en tretimmarslektion om HTML. Riktigt grinig dag med andra ord.

Tills jag har nåt muntrare att säga, so long!

Tack till Mesa-grabbarna för ännu en lyckad fest! Måste faktiskt varit en av de bästa hittills, framförallt ur ett internationellt perspektiv (hihi). Hur huset ser ut idag vill jag inte ens tänka på, men kul hade vi i alla fall.

En liten summering:

Fredrik såg jag knappt under hela kvällen, när vi till slut sammanstrålade började vi av nån anledning vråla "Jack in the box, Jack in the box!" och sen skiljdes vi åt igen.

Kimi försökte bli kvällens matchmaker och stackars Hampus hade inte mycket att säga till om.

Jag visade amerikanarna hur man vinner i beer pong. (Det gör man genom att teama upp med Andreas J)

Wille försvann som vanligt under kvällen. Vi misstänker att det blev en blixtvisit upp till grannen.

Vi fick veta vilka i tennislaget som klarar att dricka Jim Beam.

Sebastian ska vi inte ens prata om.

Oscar eller "Mr. Sleepwalker" bestämde sig för att gå i sömnen och få somliga att förbereda en skallgångskedja klockan fem på morgonen innan han återfanns strax efter försvinnandet. "Jag somnade i en rosa säng och vaknade upp i en grön säng".

Ett steg i min amerikanisering är en nyfunnen passion för en väldigt speciell form av spel. Nämligen flipperspel. Det hela började när jag till min stora förvåning upptäckte att det finns en liten "arkadhall" på skolan (ett rum med flipper- och videospel). Jag böjde mig genast över ett av spelen och tittade lite längtande ner som jag alltid brukar göra med den där känslan där jag föreställer mig vad dum jag skulle känna mig om någon såg mig stå och spela.

Hur som helst tyckte jag det var väldigt lustigt att det faktiskt fanns spel på skolan, så några veckor senare skulle jag visa Oscar min stora upptäckt. Vi står och tittar ner båda två och helt plötsligt halar Oscar fram en quarter ur fickan. En känsla av upphetsning och panik började sprida sig samtidigt som han förde myntet mot maskinen. Myntet trillar i, flipperspelet Terminator II börjar lysa och Arnold Schwartzeneggers röst ljuder genom rummet. Det är det sista jag minns.

När jag sedan vaknar upp ur min trans har det gått en vecka. Oscar och jag står och spelar, men utan den här nervositeten att allt kan vara över på ett par sekunder. Nej, nu scorar vi upp mot 50 miljoner och får extraspel nästan varje gång. Jag är pånyttfödd med en annan inställning till flipperspel. Jag struntar fullständigt i hur nördigt det är, det är galet kul. Det är en kulturskatt som måste bevaras i dagens digitala samhälle, och det är nästan ett brott att se ett flipperspel utan att lägga i en femma/quarter eller vad det nu kan vara.

Från T2 har vi nu även gått vidare till Arabian Nights, Mars Attacks och Sopranos. Mina quarters som tidigare var bokade för tvättmaskinen är nu mera dedikerade till pinball-maskinerna. Jag kommer inte vila förrän jag har slagit skolrekordet på T2.

410 675 210

------
10
------

(Det sista är en liten rebus/gåta. Den som kan förklara vad siffrorna betyder vinner en utmaning på valfri maskin).