Fredrik - Santa Barbara

Vi slår oss ner i stolarna och drar ner skydden över oss. Förutom de vanliga stålramarna är det dessutom ett par extra gummiskydd för att hålla oss fast i stolarna lite extra.

Vi sitter i berg och dal-banan Tatsu på Six Flags och det är snart dags att åka. Helt plötsligt klickar det till och stolarna tippas 90 grader framåt så att vi i princip flyger fram. Vagnen börjar åka uppåt och vi avslägsnar oss snabbt från marken. Till skillnad från en vanlig berg och dal-bana kan man inte bara "låta bli att titta ner" eftersom man hänger framåtlutad och har marken rakt nedanför en. Jag kommer på mig själv med att tänka att om jag skulle trilla ut så skulle jag hellre träffa marken direkt än att lyckas träffa en av stängerna i banans ställning så att jag måste hänga där tills armarna inte orkar mer. Vi fortsätter åka upp ett tag till. Sedan vänder det.

Huvudstupa ner mot marken åker vi och svänger samtidigt till vänster. Den där härliga känslan av första backen infinner sig men blandas med en lättare panikkänsla. Kimi som sitter bredvid mig börjar skrika att hon vill av. Jag försöker lugnt och sansat förklara att det inte är någon fara och att åkturen snart är över då jag märker att jag spänner mig så mycket att jag börjar få kramp i höften. Jag har aldrig fått kramp i höften, men känslan är så stark att jag känner att hela benet kommer gå ur led (eller nåt i den stilen) om jag faktiskt får kramp. Jag försöker desperat slappna av hela kroppen samtidigt som vi gör en störtdykning ner i en inverterad loop.

Ett ögonblick senare är vi tillbaka på plattformen och alla fyra som åkte i samma "vagn" tittar på varandra. Vi överlevde den här gången också! Efter ungefär tre sekunder utbrister Andreas lite ledsamt;

"Jag tappade min iPhone...."

Skolan går mot sitt slut, och detta innebär att vi har redovisning av slutprojekten i de respektive klasserna. I musikproduktionsklassen innebär detta att vi sätter upp en liveshow där vi framför sånger som studenterna har skrivit. Min uppgift plats i denna show blev den fruktade platsen bakom mixerbordet. Anledningen till att den platsen är så impopulär beror dels på pressen man har av att medverka i alla numrena, inte bara ett eller två, och dels av att läraren sitter i publiken med en walkie-talkie och skriker på en om man inte gör rätt.

Hur som helst, efter att ha repeterat i sammanlagt kanske 25-30 timmar under veckan höll vi i alla fall showen igår, och det gick bra. Nu ligger jag hemma i sängen och njuter av tystnaden.

Först föll ju jag för två av Ralphs promotions på Gatorade och Cola. Sen dagen efter finner jag mig själv i kassan på Albertsons med K:s varor på bandet och räknar där till inte mindre än 24 flaskor Sobe. Som sagt. Det är lite annorlunda fokus på erbjudanden här.

...här i Kalifornien jämfört med hemma i Sverige är lite annorlunda. Här är det varmt större delen av året, och värmen brukar ofta innebära att man vill svalka sig med något kallt vilket märks i både utbud och erbjudanden.

Idag kom jag hem med ca 22 liter dryck efter att ha småhandlat lite. Juice, mjölk, Coca-Cola och framförallt Gatorade. Tungt.

Onsdagar är en av två dagar jag har lektioner i skolan, och också en av två dagar som jag måste upp tidigt på grund av en morgonklass. Hela min drivkraft för att komma upp i morse var att jag skulle titta på DIF-Bajen direkt efter skolan. Nu i efterhand önskar jag att jag inte hade kollat. Så fruktansvärt pinsamt dåligt spel från Djurgårdens sida.

Detta var en misstanke som låg och gnagde efter att ha sett bilder från tidigare matcher, läst matchrapporter samt efter att ha kollat på Aik-DIF. Det är mycket som inte stämmer just nu.

Det jag tycker är intressant är att se tränarnas inställning när laget är så uppenbart svagt. Jag som själv jobbat som "sportjournalist"... hmm... kan inte avsluta den meningen riktigt. Ville mest få in att jag jobbat som sportjournalist på fritiden. Anyways. Hur ska en tränare svara? Är det bättre att vara rak och medge att man inte lyckats föra fram ens budskap till laget eller att ens strategi inte håller eller är det bäst att vara fortsatt positiv och försvara sig bakom de klassiska vaga kommentarerna som "...det är ju viktigt att man springer i en fotbollsmatch"? Personligen skulle jag nog tycka bättre om en tränare som har förmågan att vara självkritisk. Då känns det också som att han har förmågan att ändra på något som går fel. Jaja, det ska bli intressant att se vad Siggi och Paul gör nu.

Vad är det nu det heter när man har en fobi för någonting och som man behandlar genom att utsätta personen för fobiobjektet? Exhibitionsterapi? Whatever.

Det är nog något sånt jag har genomgått under mina terminer här. Som jag tidigare nämnt är ju måndagar "Big Mac Monday" på McDonalds. Detta innebär att en Big Mac bara kostar 1 dollar vilket faktiskt är rätt spektakulärt tycker jag.

Detta har inneburit att jag tvingat i mig en hel del av dom här hamburgarna. Big Mac var inte min favorit från början, och efter ett par måndagar var jag ärligt talat galet trött på den, men fortsatte ändå eftersom det både var billigare och lättare än att laga mat hemma.

Nu när jag flyttat och bor en hårsmån längre ifrån McDonalds har mångadsbesöken blivit mer sporadiska. Då har jag också märkt att jag njutit mer och mer av de första tuggorna av burgaren de måndagar jag är där. Smaken har liksom på något sätt indoktrinerats i mitt huvud och jag verkar helt enkelt ha vant mig.

Om det blir en Big Mac idag återstår att se. Huset luktar fortfarande fisk efter mitt middagsäventyr igår, då det är nog inte otänkbart.

Tänkte att det var dags att droppa en rad nu medan riset står på spisen och puttrar. Jag ska försöka laga lax ikväll, något jag inte kan komma ihåg att jag gjort tidigare.

Hade en tanke idag. Ibland när man måste ta sig igenom jobbiga, nervösa saker önskar man att man levde i en komediserie (typ Vänner). Man skulla VETA att allt kommer gå åt helvete, så man skulle inte behöva vara nervös. Dessutom verkar det aldrig riktigt som att dom tar något på allvar i komediserierna, allting är ju så roligt, även för karaktärerna. Men framförallt skulle allting vara över på 30 minuter och man skulle få minst en reklampaus att göra taktiska övervägningar.

Till exempel som när jag skulle göra en grej idag. Vi kan kalla det att "gå till tandläkaren" (jag är så fyndig så att jag nästan blir lite stolt). Jag vaknar jättenervös och vet att runt 12 ska det hela ske. Då borde det ju i alla fall vara över och lugnt någon timme senare. Klockan 3 har hela grejen fortfarande inte påbörjats, och jag sitter så spänd så jag knappt kan röra mig.

Nu ska jag kasta på laxen på stekpannan medan jag lyssnar på David Lee Roths "Ice Cream Man" i vår feta stereo.