Fredrik - Santa Barbara

Idag hade vi första matchen med tennislaget. Tyvärr blev det förlust mot LA Pierce College, trots att vi nog borde haft en bra chans. Annars var det väldigt kul att uppleva en match i collegeidrott, det är på en väldigt seriös nivå.

Idag var också klart årets bästa dag vädermässigt. Jag tror faktikst aldrig att jag har sett något så vackert som när vi gick över campus från tennisbanorna tillbaka till omklädningsrummen. Stranden, palmerna, bergen och solnedgången är svårt att slå. Dessutom hängde den där sköna känslan i luften som på en tidig sommarkväll i Stockholm.

När man delar lägenhet med andra bjuds man då och då på överraskningar. När jag klev upp ur sängen igår morse ser jag en lapp sitta på Fredrik och Sebastians dörr.



Jag blir fruktansvärt förvirrad och tillkallar mig min spanska tolk som inte heller förstår texten. I trappan på väg ut stöter jag på Fredrik och ber om en förklaring.

"Jo, det var nån som ringde på Sebastians telefon och trodde att han hade kommit till Daniel Dominguez. Personen sade att Dominguez var skyldig honom pengar. Så lappen är ifall de skulle komma hit för att mörda Daniel."

Tydligen betyder texten "Daniel Dominguez är killen till vänster". Sedan är det en teckning på Sebastian i sin mohawk-frilla. Fredrik beslutade alltså att Sebbe skulle få fortsätta spela rollen som Daniel Dominguez om personen bakom telefonsamtalet skulle få för sig att driva in skulden. Intressant också att han antog att personen var spansktalande.

Det är kul att ha roomies =)

Hammarby har varit på besök. Träningsläger i LA framställdes väldigt glamouröst i media. Tyvärr fick jag inte tillfälle att åka ner och hälsa på Charlie Davies o/co, men jag får passa på att gratulera till segern mot CSU Dominguez Hills.

Eftersom jag själv börjat nosa på college-idrott har jag genom en obligatorisk "personal development"-klass fått en hel del insikt i hur det fungerar i collegesporter. Därför tänkte jag ta mig friheten att reda ut lite vilket lag det var Hammarby mötte.

NCAA heter den nationella collegeligan, och är en amatörliga där samtliga idrottare bedriver akademiska studier på heltid paralellt med träningen. Tiden man får spendera som college-idrottare är begränsad, beroende lite på vilken nivå man tävlar på. Det finns division 1, 2 och 3 inom NCAA, samtliga en bra bit under de motsvarande proffsligorna i nivå. Dominguez Hills som Bajen mötte är en Division II-skola. Laget har en hemmaarena med en kapacitet på ungefär 3000 åskådare. Detta kan jämföras med Hammarbys Söderstadion (16 000), lilla Ljungskile SK:s Skarsjövallen (8000) eller till och med Santa Barbara City College La Playa Stadium (10 000).

Helt plötsligt känns inte 3-0 lika stabilt längre va?

Träningen idag blev i kortversion. Regnet började efter ungefär tjugo minuter och för att undvika att halka på linjerna (som av någon outgrundlig anledning blir mycket halare än resten av banan) så gick vi fram och spelade volley vid nätet. Elliot kände sig som en riktig bad ass när det vällde ner.

Efter ytterligare en kvart fick vi ge upp, och istället satsade jag på en långdusch i skolans omklädningsrum. Duscharna påminner väldigt mycket om fängelsedushcar, och det är ingen miljö man normalt skulle njuta av en långdusch, men vattnet är varmt och trycket är bra, till skillnad från duschen hemma där vattnet nästan kommer ut i ångform. "Faan vad blött det är på golvet" brukar mina roomies gnälla när jag har duschat.

Oj, nu rycker det i dörren.

"Hallå?" ropar jag.
"Tjena" får jag som svar.
"Vem är det?" ropar jag.

"Vad är det för jävla fråga... hör du inte på rösten vem det är?" tänker jag i samma stund som orden lämnar munnen.

"Fredrik" svarar Fredrik.

Detta blogginlägg tänkte jag tillägna vår familjesituation i vår Santa Barbara-lägenhet.

Vi har ingen kommunikation i vår "familj". I alla fall inte på morgonen. Sebastian knackar på min dörr klockan 7.10 på morgonen för att se att jag vaknat. Jag som snoozat sju gånger gör en ansats att svara, men det dör innan jag hinner forma nåt ljud. Jag går upp och äter frukost med Sebbe. Ingen säger ett ljud. Ingen av oss är några morgonmänniskor. Sebbe väcker Amber som sover på soffan, jag försöker väcka Kimi och blir ombedd att dra åt helvete.

Fredrik, som inte har några morgonlektioner, försöker sova sig igenom eländet.


My main men...

När vi sedan träffas hemma efter skolan är det oftast lite muntrare. Jag frågar den som är hemma om vi fått nån post, personen svarar oftast "Ja, men inget till oss". Vi får nämligen nästan bara brev till de tidigare hyresgästerna.

Konversationerna fortsätter sedan och glider oftast in på något sjukt internskämt efter en minut eller så. Titeln i blogginlägget syftar på ett argt IFK-fans kommentar om Jan Maljards åsikter om Pontus Wernblom som Fredrik och jag tyckte var väldigt kul. I övrigt är det mest Fredrik och Sebastian som står för internskämten, jag skrattar och ler, samtidigt som jag försöker att inte se ut som ett frågetecken. Om vi inte är ute och socialiserar oss i vardagsrummet spenderar vi oftast tid vid TV eller dator. Jag kollar Family Guy eller liknande, Fredrik streamar "På Spåret" och Sebbe slappnar av till ESPN och droppar tunga namn inom College-basketen.

Middagstid brukar vi inte kunna tajma riktigt tyvärr. Ibland händer det att vi drar ihop en creolsk gryta eller något annat spännande, men oftast blir det att vi äter var för sig. Typiskt är att Fredrik får mig att må dåligt över mig själv genom att slänga ihop något jätteavancerat och dessutom få det att verka sjukt enkelt.

"Nää. Vaddå? Det är ju bara en liten tjälknöl?"

Sebbe är den som käkar mest ute, Jack in the Box eller liknande. Ibland händer det att Fredrik följer med och köper leksakersfigurer som han sedan sätter på antennen på grannens bil. Grannen verkade för övrigt nöjd, för hon körde runt med den.

När klockan sedan blir halv tio slår det mig att "Oj, jag kanske borde tina lite kyckling eller nåt?". När jag sedan börjar laga inser jag att jag saknar hälften av ingredienserna. Jag drar på mig rådjursögon, tittar mot mina roomies och ber så snällt jag bara kan. Dom suckar och nickar. Lite senare försöker jag bjuda på kaffe som kompensation, och de tittar på mig som om jag vore dum i huvudet. Sebastian muttrar lite om någon lattevisp som Fredrik och jag gemensamt beslutade att Sebastian inte skulle investera i.

Nu ska jag ut och leka med Fredrik, ha det gött så länge!

Om en etablerad artist skriver en pampig powerballad som är inte är mindre än tolv minuter lång, i texten upprepar raden "I would do anything for love" säkert 60 gånger (denna rad väljer han sedan även som titel för låten), hyr in den dåvarande världsledande powerballadsångerskan för att hjälpa honom få fram budskapet i två verser, VARFÖR lägger man då in förbehållet: "....but i won't do that!"

"I would do anything for love,
and I would do anything for love,
yes, I would do anything for love,
and I would do anything for love * 60...

...but i just won't do that!"

What's the point? Får en att fundera över vad det är Meat Loafs älskling bett honom göra?

Jag står i köket och ser ut över disken. Plötsligt ser jag brevbäraren stryka omkring på garageuppfarten med ett paket i handen. Han kollar mot grannarnas dörr, och sen snabbt mot garaget, spottar på marken och vänder. Jag går ut och tittar i brevlådan, och där ligger en lapp som säger "Sorry we missed you!". Tydligen skulle han leverera ett paket, men lyckades avgöra att vi inte var hemma genom att kolla på grannarnas dörr. Jag går ut efter brevbäraren som nu börjat levera post till andra hus på gatan och får kvittera ut paketet. Också ett sätt att jobba.

Presidents Day och långhelg. Igår blev det en mini-roadtrip ner till Los Angeles. 101 till Ventura och därifrån coastal highway 1. Riktigt nice utsikt från den vägen, som jag tror jag nämnt tidigare. Efter att ha glidit förbi Malibu och in i Santa Monica frågade jag efter en karta och någon blev väldigt cranky eftersom vi inte had nån, och jag tidigare slängt ur mig lite hastigt "Nämen jag hittar där borta, serru!"

Hur som helst lyckades vi hitta Santa Monica blvd och begav oss in mot downtown. Det var då jag insåg något för säkert åttonde gången; jag HATAR Los Angeles. Var man än är fastnar man alltid i trafik. Trots att stan genomsyras av femtielva motorvägar så rör det sig aldrig i mer än 10 ändå. Efter en timmes varm, äcklig bilresa kom vi i alla fall fram. (Måste passa på att säga att jag är stolt över att jag hittar i Los Angeles nu). Vi parkade nedanför Beverly Hills och begav oss ner mot Rodeo drive för att kolla i affärerna där alla filmstjärnor/miljonärer/turister shoppar. Jag har inte varit där innan, utan bara åkt förbi med bilen, så det var kul. Mina känslor för LA lättade lite.

Nästa anhalt var centrala Hollywood. En halvtimmes bilresa genom Sunset Boulevard och mina hatkänslor mot staden var tillbaka. Dessutom började blodsockret sjunka. Efter att ha hittat ett parkeringshus och efter att ha ätit en slice pizza i Kodak-huset bankade hjärtat återigen lite varmare för staden. Frågan vad vi skulle ägna ås åt väcktes. Jag funderade en sekund, öppnade munnen och skulle precis yttra mig då jag insåg att det var för sent och att vi var mitt inne i en fyratimmars shoppingrunda.

När detta var klart och apatin försvunnit från mitt ansikte var det dags att ta ut bilen från garaget. När vi åkte på Hollywood blvd gled det förbi en polis som vinkade och försökte säga något. Jag som satt i passagerarsätet vevade ner rutan och han förklarade att lampan på insidan var tänd. Vi släckte den genast och han frågade;

"Have you been drinking tonight, ma'm?"

"Ma'm" svarade; "Nooo" samtidigt som jag höll upp en flaska med iste bara för att klargöra så mycket som möjligt.

Det började bli sent och dags att hitta nån stans att övernatta. Första stället jag går in på ligger två äldre män i en soffa på "kontoret" bakom en glasruta och det luktar gräs. 55 dollar plus skatt kostar ett rum. En rad ur Hotel California dyker snabbt upp i huvudet och jag tackar artigt nej. Nästa ställe är i thai town, en liten thailändare med ett par obehagligt långa skäggstrån på hakan med en cigarett i munnen frågar oss om vi vill ha ett rum för 75 dollar. Vi får även välja om vi vill ha ett rum med eller utan "movies". Vi går vidare.

Natten överlevdes i alla fall och jag är tillbaka i mitt trygga hem. Mina åsikter om Los Angeles fortsätter att svänga, men intressant är stan i alla fall.

Vårt en veckas långa internettorka är äntligen över. Igår började kabeln fungera igen efter att Cox Communications ansett att en vecka utan internet kunde göra oss gott. Riktigt skämtföretag det där, vi har inte fått alla våra tv-kanaler heller. Däremot har de inga problem med att skicka ut räkningarna i förskott. För övrigt är det från dem svenska Boxer har snott "Robert".

"If you're standing there on thursday without a gift for your valentine, you know there's only one option; jewelery"
-Radiopratare

Jag visste inte att Alla hjärtans dag var en så stor grej som det var här. Jag trodde att folk skulle vara lite mer skeptiska, men icke. Tydligen är valentines day en sån där högtid som vi tror att vi firar i Sverige, men egentligen inte betyder nånting. Som halloween ungefär.

Primärvalet är i full gång här i USA. Demokraternas val är väldigt jämnt, enligt en lokal radiostation skiljde det bara 0,3 procent mellan Obama och Clinton. I republikanernas val verkar däremot McCain vara mer eller mindre klar.

I en väldigt sofistikerad diskussion i en nyhetssändning diskuterades Romneys chanser att ta en kandidatur. Den ena reportern hävdade att det i princip var statistiskt omöjligt för Romney att vinna, eftersom han då i princip skulle vara tvungen att vinna alla återstående stater. Den andra höll med och menade också att Romney inte kunde vinna utan hjälp från ovan. Sedan tillade han;

"Unless Chuck Norris would decide to pay a visit to McCain!"

Har inte hela den här Chuck Norris-grejen gått lite långt?

Alltid gemytligt nar det dimper ner ett papper i brevladan dar man far veta att ens internetleverantor ska utfora servicearbete i ett par dagar och att internet inte kommer att fungera. Blir darfor skralt med blogguppdateringar ett tag framover, men eftersom jag tagit bloggandet till den overseriosa niva dar jag faktiskt skriver inlagg i Word och publicerar vid exakt ratt tillfalle kommer bloggen att overskoljas av en rad skona inlagg sa fort Cox ar klara med vad de nu har fatt for sig att reparera.

Nybloggat.se är en sida där man kan ?pinga? en blogg. Det innebär att man skriver in sin bloggadress, och sedan dyker ett utrdag från bloggen upp på startsidan där andra bloggare kanske snabbt råkar kika förbi efter att de pingat sina egna bloggar. Just så var det tidigare när jag skulle pinga ett inlägg. Här borta i staterna är man ju lite tidsmässigt förskjuten. Klockan var runt fyra på morgonen hemma och jag kollade igenom vad folk skrev i sina elektroniska dagböcker.

Ungefär hälften av skribenterna bloggade om hur trötta de var och hur jobbigt det skulle bli att gå upp morgonen därpå. Klockan 04.00.

Jamen gå och lägg er då? Eller?

Wohoo! Patriots fick stryk! Och Tom Brady fick rejält med stryk. Skönt att för en gångs skull kunna kolla på Superbowl utan att totalt behöva försumma det man ska göra dagen efter. Skönt också att kolla football utan att det lag man hejar på innan. Jag har alltid föreställt mig själv som ett dåligt omen för det lag jag stödjer.

Anyways... här är en lista på top tre reklamer som sändes i pauserna:

3. Bäbisen som snackar investeringar. Jag kommer inte exakt ihåg vad som sades eller vad som skulle förmedlas, men jäklar vad vi alla skrattade när den lilla ettåringen mitt i ekonomisnacket kastar upp lite grann. Humor på hög nivå.

2. Pepsis nya energidryck. Folk som dansar till Haddaway's klassiker What is love? men inte riktigt orkar förrän de får testa den nya energidrycken (såg roligare ut än vad det låter).

1. Coca-Cola. Riktigt mäktig reklam som utspelar sig i NYC. Underdog-ballongen blir utmanad av en Stewie Griffin i ballongformat om en jättelik flaska Coke. Kampen tar plats över halva Manhattan när flaskan till slut fångas av en Charlie Brown-ballong som dyker upp från nowhere. Riktigt snyggt.

Later!

För första gången på väldigt länge har jag nu fått en sån där "Nej, jag är ju inte i Sverige-känsla". Det inträffade när jag fick syn på den här filmen på filmtipset.se:

Morgan Pålsson - Världsreporter


Morgan Pålsson, reporter vid Sveriges Television, tror att han ska bli utnämnd till ny utrikeskorrespondent i Washington. Istället blir han skickad med sin fotograf Robert att bevaka valet i ett litet afrikanskt land ingen någonsin hört talas om. Redan första dagen i Matòbo utbryter en militärkupp och Morgan hamnar som enda utländska journalist i centrum för hela världens nyhetsrapportering.

Texten från filmtipset.se

Det kan ju faktiskt bara gå på ett sätt. Åh, vilka scener jag kan föreställa mig.

"Det är Hemingway! Titta Robert, man kan spotta ner i poolen"

Det finns få saker jag tycker sämre om än techno- dance- eller housecovers på låtar (kalla det vad ni vill, det är samma sak ändå).

"Ja!! Vi tar den där gamla 80-talshiten och spelar in på nytt fast med en pitchad tjej som sjunger och med massa dunk- och rymdljud i bakgrunden"

Känns ungefär som att ha ketchup på allting man äter istället för att hitta mat som verkligen passar in i sammanhanget.

När man då ska ha gäster på besök vid ett tillfälle som fodrar musik får jag ibland lite ångest. Mycket av min musik är rätt svårlyssnad om man inte är van vid rock och jag vet att det brukar ta ett par lyssningar innan låtarna gör något riktigt intryck. Då får man lätt som marknadsföringsstudent viljan att bara ge folk vad de vill ha, även om det skulle vara något så smaklöst som "Fading like a flower - Cascada Dance Remix".

Men tillslut blir det ändå ett nej. Att sätta lite personlig prägel på musiken får vara viktigare än att spela en låt som precis alla vet hur den går. Även om mina låtar kanske inte går att hoppa upp och ner och veva till.

När man efter en vecka med tung träning och skola äntligen kan koppla in MacBooken i stereon, höja volymen och njuta av en kall MGD Lite är man nöjd. Ha en bra helg!

Idag när jag drog på mig min Prince-tröja med texten Coach på ryggen kom jag att tänka på ett litet kul minne från en av mina jobb som tennistränare. Detta var på ett femdagarsläger inför säsongen. Det innebär att man tränar ett par timmar nere på klubben varje dag för att komma igång efter sommaruppehållet.

Som tränare har man ju inte bara ansvar för att ungarna ska ha kul på banan, utan även att de ska utveckla sitt spel, sin koordination samt växa som personer. I denna kurs hade jag tre eller fyra personer runt 10-12 år gamla samt en gammal klasskompis i min ålder (17-18 nånting).

Ibland måste man ju även ta på sig lite mindre givna ansvar, som till exempel att se till att ungarna sköter sin hygien. Därför blev jag lite smått chockad då en av mina elever - och inte en av 10-åringarna, utan faktiskt min klasskompis - utbrister i början av en träning: "Oj... Jag glömde nog duscha efter träningen igår".

Hur i helsike är det ens möjligt slår det mig nu? Jag klarar knappt att sitta på min bäddade säng om jag inte har duschat efter träningen. Jaja, folk är väl olika...