VM i bondbränna
Skolveckan är slut! Två träningar kvar på de återstående veckodagarna, men inga lektioner. Räknar man bort träningen är jag faktiskt klar med 60% av skolveckan på måndagarna. Jag älskar mitt schema.
Att träna två timmar ute i solen varje dag sätter sina spår. Bokstavligt talat. Jag blir brunare och brunare för varje dag. "Bra!" tänker ni då. "Då slipper han ju se så blek ut när Andreas fotar honom och lägger upp bilderna på facebook", vilket i och för sig är helt sant. Men varken spel i bar överkropp eller linne är tillåtet (det sistnämnda är dessutom inte snyggt), så på huvud och underarmar kommer jag se ut som en pepparkaksgubbe medan resten av mig kommer vara nästan lika blek som vanligt. En riktigt skön bondbränna med andra ord.
De närmaste dagarna har jag när jag kommit hem dessutom varit lika röd som en charterturist som desperat försöker fånga så mycket UV-strålning han bara kan under sina 7 dagar på Mallorca. Men får jag gå ut och festa som en galning varje natt för den sakens skull? Nix...
Att träna två timmar ute i solen varje dag sätter sina spår. Bokstavligt talat. Jag blir brunare och brunare för varje dag. "Bra!" tänker ni då. "Då slipper han ju se så blek ut när Andreas fotar honom och lägger upp bilderna på facebook", vilket i och för sig är helt sant. Men varken spel i bar överkropp eller linne är tillåtet (det sistnämnda är dessutom inte snyggt), så på huvud och underarmar kommer jag se ut som en pepparkaksgubbe medan resten av mig kommer vara nästan lika blek som vanligt. En riktigt skön bondbränna med andra ord.
De närmaste dagarna har jag när jag kommit hem dessutom varit lika röd som en charterturist som desperat försöker fånga så mycket UV-strålning han bara kan under sina 7 dagar på Mallorca. Men får jag gå ut och festa som en galning varje natt för den sakens skull? Nix...
Liten miss där...
Klockan är 7.10, jag har snoozat i en halvtimme trots att jag har bråttom. Problemet är att jag oftast brukar ge mig själv väldigt gott om tid för att kunna snooza så länge jag känner för det, och ibland brister det i logiken när man är sådär skönt nyvaken. Till exempel kan jag lyckas räkna ut att jag kan ligga och dra mig i en och en halv timme om klockan är 7.30 och jag måste vara i skolan 9. Visserligen en korrekt subtraktion, men då har jag ju inte tagit med i beräkningen att jag ska upp, käka frukost, desperat försöka fixa till en förjäklig morgonfrilla och på nåt sätt transportera mig till skolan.
Som tur var ringde Hampus och väckte mig, så jag kom upp tjugo minuter innan min ride var här. Efter att ha stressat i mig lite flingor och en röd party cup med kaffe bar det av till skolan. När vi kommer dit är det släckt och låst i lektionssalen. Någon mumlar att den blivit flyttad till business-huset och vi knallar över till andra sidan campus. Samma sak där, släckt och låst.
Vi irrar tillbaka till lärarens kontor och lyckas på något sätt få reda på att den klassen inte börjar förrän nästa vecka. Jag har nu lyckats gå fel till samtliga av mina lektioner första veckan.
Som tur var ringde Hampus och väckte mig, så jag kom upp tjugo minuter innan min ride var här. Efter att ha stressat i mig lite flingor och en röd party cup med kaffe bar det av till skolan. När vi kommer dit är det släckt och låst i lektionssalen. Någon mumlar att den blivit flyttad till business-huset och vi knallar över till andra sidan campus. Samma sak där, släckt och låst.
Vi irrar tillbaka till lärarens kontor och lyckas på något sätt få reda på att den klassen inte börjar förrän nästa vecka. Jag har nu lyckats gå fel till samtliga av mina lektioner första veckan.
Såhär känns det söndagkvällen innan skolan börjar när det mest kreativa man gjort på hela dan är att köpa en paprika för 22:-
Såhär ungefär: -------------------------
Så sjukt tråkigt just nu. De givna planerna för dagen blev omkullkastade på grund av att nån hellre ville städa. Imorgon har jag lektion i samtliga ämnen jag har valt för terminen och träning på en dyngblöt tennisplan. Ikväll ska vi laga creolsk gryta, vilket är en gryta som alla ätit men ingen vet vad den heter. Det är i alla fall sån där gryta med fläskfilé och ölkorv. Tyvärr måste jag väl vänta på att bli hungrig först, vilket kommer ta minst en timme till.
Riktig söndagskänsla med andra ord. Äh, jag kollar facebook igen.
Så sjukt tråkigt just nu. De givna planerna för dagen blev omkullkastade på grund av att nån hellre ville städa. Imorgon har jag lektion i samtliga ämnen jag har valt för terminen och träning på en dyngblöt tennisplan. Ikväll ska vi laga creolsk gryta, vilket är en gryta som alla ätit men ingen vet vad den heter. Det är i alla fall sån där gryta med fläskfilé och ölkorv. Tyvärr måste jag väl vänta på att bli hungrig först, vilket kommer ta minst en timme till.
Riktig söndagskänsla med andra ord. Äh, jag kollar facebook igen.
Imorgon drar det igång igen...
Vad är det för idé med sex veckors jullov egentligen? Det blir ju att avbryta ledigheten precis när man kommit ner på den där sköna halvfarten då man inte bryr sig om det mest spännande man gör under en dag är att gå ner på stan och äta en burrito.
Tills imorgon måste jag alltså leta reda på folk som har skolböcker i två kurser (för jag tänker fasen inte köpa dem i affären den här gången), leta reda på lektionssalarna och ställa in mig på att klockan 8.00 am imorgon ska jag vara i skolan, glad och pigg och full av vilja att lära mig nya saker.
Alltså, EFTERLYSES: Läroböcker i Marketing Communications samt Introduction to E-commerce.
Nu ska jag återgå till att lyssna på min 80-tals powerballad-playlist och fortsätta ignorera alla röda muggar i lägenheten som borde städas undan.
Toto - Africaaaaaaa
Tills imorgon måste jag alltså leta reda på folk som har skolböcker i två kurser (för jag tänker fasen inte köpa dem i affären den här gången), leta reda på lektionssalarna och ställa in mig på att klockan 8.00 am imorgon ska jag vara i skolan, glad och pigg och full av vilja att lära mig nya saker.
Alltså, EFTERLYSES: Läroböcker i Marketing Communications samt Introduction to E-commerce.
Nu ska jag återgå till att lyssna på min 80-tals powerballad-playlist och fortsätta ignorera alla röda muggar i lägenheten som borde städas undan.
Toto - Africaaaaaaa
Keep on rockin' in the free world
"Åh! Den här låten känner jag igen. Vad heter den nu igen??"
Ovanstående är nog en känsla alla av oss råkar ut för då och då. Oftast kommer man på det efter ett par sekunder eller så får man lite skamset fråga polaren bredvid. Hur som helst finns det ett par låtar där jag faktiskt brukar få lyssna ett par sekunder extra innan jag kan avgöra vilken låt det är. Detta på grund av att vissa låtar låter förvillande likt i introt.
Jämför:
Neil Young - Rockin' in the free world
med
Kiss - Tears are falling
Kiss - Strutter
med
Blue Öyster Cult - The Marshall plan
Aerosmith - I don't want to miss a thing
med
The Ark - It takes a fool to remain sane
Hoppas jag inte dök alltför långt in i den gamla hårdrocken där. Kul också att notera att Kiss hamnade på två ställen. Jämför man årtalen låtarna är släppta ser man att Strutter släpptes 1975 medan The Marshall Plan släppters 1980. Tears are falling är från 1985 och Rockin' in the free world är från 1989. Gene Simmons och hans ansiktsmålade vänner klarar sig alltså från en anmälning till STIM eller vem det nu kan vara som är ansvarig för rättighetsfrågor.
Ovanstående är nog en känsla alla av oss råkar ut för då och då. Oftast kommer man på det efter ett par sekunder eller så får man lite skamset fråga polaren bredvid. Hur som helst finns det ett par låtar där jag faktiskt brukar få lyssna ett par sekunder extra innan jag kan avgöra vilken låt det är. Detta på grund av att vissa låtar låter förvillande likt i introt.
Jämför:
Neil Young - Rockin' in the free world
med
Kiss - Tears are falling
Kiss - Strutter
med
Blue Öyster Cult - The Marshall plan
Aerosmith - I don't want to miss a thing
med
The Ark - It takes a fool to remain sane
Hoppas jag inte dök alltför långt in i den gamla hårdrocken där. Kul också att notera att Kiss hamnade på två ställen. Jämför man årtalen låtarna är släppta ser man att Strutter släpptes 1975 medan The Marshall Plan släppters 1980. Tears are falling är från 1985 och Rockin' in the free world är från 1989. Gene Simmons och hans ansiktsmålade vänner klarar sig alltså från en anmälning till STIM eller vem det nu kan vara som är ansvarig för rättighetsfrågor.
Födelsedag!!
Wooooohooo! Då var man inte tonåring längre då. Jag vaknade i morse utan att någon sjöng för mig och letade fram paketen som familjen lämnat mig när de var här och besökte över jul. Jag vill passa på att ge mig själv en eloge för att jag inte öppnat dem än, det trodde jag faktiskt att jag skulle göra nån gång när jag hade tråkigt. Tack så mycket för presenterna i alla fall!
Bifogat bland presenter och kort fanns en tidningsartikel om att fylla 20. Finning hy försvinner inte per automatik, man bör träna som allra mest under de kommande åren och X antal procent av alla 20-åringar oroar sig över sin ekonomiska situation. Tack så mycket för den informationen!
Sedan var det dags att släpa sig iväg till skolan. Uppenbarligen har jag varit en väldigt stygg gosse om man litar på den gamla klichén att vädret på ens födelsedag återspeglar ens beteende under det gångna året. Det regnar nämligen något helt otroligt, i alla fall för att vara Kalifornien.
Träningen bestod, mycket tack vare vädret, enbart av att kolla på Federer mot Blake i kvartsfinalen av Australian Open. Halvkul match faktiskt. Någon riktig publikfight blev det inte heller trots att vi i laget har två schweizare bland alla amerikaner. För övrigt har schweizarna nämnt att de är lika trötta som vi på att våra länder ständigt blir ihopblandade av amerikanerna. Lite kul tycker jag.
Efter träningen blev det lunch med hela familjen (dvs. mina room mates) samlad (för första gången tror jag) och sedan blev det tårta och sång. Mycket uppskattat!
Ikväll ska vi ut och äta på stan.
Bifogat bland presenter och kort fanns en tidningsartikel om att fylla 20. Finning hy försvinner inte per automatik, man bör träna som allra mest under de kommande åren och X antal procent av alla 20-åringar oroar sig över sin ekonomiska situation. Tack så mycket för den informationen!
Sedan var det dags att släpa sig iväg till skolan. Uppenbarligen har jag varit en väldigt stygg gosse om man litar på den gamla klichén att vädret på ens födelsedag återspeglar ens beteende under det gångna året. Det regnar nämligen något helt otroligt, i alla fall för att vara Kalifornien.
Träningen bestod, mycket tack vare vädret, enbart av att kolla på Federer mot Blake i kvartsfinalen av Australian Open. Halvkul match faktiskt. Någon riktig publikfight blev det inte heller trots att vi i laget har två schweizare bland alla amerikaner. För övrigt har schweizarna nämnt att de är lika trötta som vi på att våra länder ständigt blir ihopblandade av amerikanerna. Lite kul tycker jag.
Efter träningen blev det lunch med hela familjen (dvs. mina room mates) samlad (för första gången tror jag) och sedan blev det tårta och sång. Mycket uppskattat!
Ikväll ska vi ut och äta på stan.
Singing in the rain...
Vi som är från Sverige brukar ju inte vara särskilt väderkänsliga, i alla fall inte i det avseendet att vi kan göra det mesta även om det regnar eller snöar. På många andra platser i världen är det inte så. Därför blev jag lite förvånad idag när vår coach drog ut oss på fotbollsplanen efter en timme i gymmet och vi fick stå och volleyspela en halvtimme i regnet. Efter det blev det 800 meter med utfallssteg, sidsteg, baklängesjoggning och you-name-it. Sedan var det dags för en stadium, dvs. kuta upp och ner för trapporna i alla sektioner på läktaren. Vid det här laget hade dessutom börjat ösa ner. Det hela avslutades med ett rejält peptalk och en mile på löparbanan.
Min team mate Elliot sammanfattade det hela bra
"No, but I like working out in the rain, it makes me feel bad ass!"
Tennis är kul som lagsport.
I natt är det en intressant match på tv, Federer mot Blake i Australien. Jag hejar naturligtvis på underdogen Blake. Eller vänta nu... honom har jag ju sett i verkliga livet... och han höll inte upp dörren för mig trots att jag gick på kryckor... hmm... samtidigt kan man ju inte hålla på Federer, det blir ju så kliché. Aja, må bäste man vinna!
Nu ska jag slappa med en kaffe och en film.
Min team mate Elliot sammanfattade det hela bra
"No, but I like working out in the rain, it makes me feel bad ass!"
Tennis är kul som lagsport.
I natt är det en intressant match på tv, Federer mot Blake i Australien. Jag hejar naturligtvis på underdogen Blake. Eller vänta nu... honom har jag ju sett i verkliga livet... och han höll inte upp dörren för mig trots att jag gick på kryckor... hmm... samtidigt kan man ju inte hålla på Federer, det blir ju så kliché. Aja, må bäste man vinna!
Nu ska jag slappa med en kaffe och en film.
Pumping music on our big-ass stereo
För det första. Vad fasen sysslar Green Bay packers med?? Ljublet på arenan visste inga gränser när Packers vinner slantsinglingen vid 20-20 i full tid och därmed för börja med offense i förlängningen. Och så på andra spelet eller nåt så kastar Favre bollen rakt i famnen på en Giants-försvarare. Kul... Då blir det östkusten för hela slanten i Superbowl. Sen ska det kanske förklaras att min stora passion för Packers enbart kommer från That '70s Show, så det kan hända att jag låter mer upprörd än jag är.
Hur som helst. Idag åkte vi iväg till Goleta för att inhandla en stereoanläggning. Killens trädgård såg ännu mer mexikansk ut än Sebbes gamla ställe, han hade till och med höns på gården! Hans tidigare room mate hade flyttat utan att betala hyra, och han hämnades med att sälja roomiens stereo till ett väldigt bra pris.
Det är så skööööönt att pumpa musik på en riktig efter sex månader med i stort sett bara MacBook-högtalare.
Så här ser badboyen ut... 35 dollar gav vi för högtalare, amp, tuner och en CD-brännare (som inte verkar funka helt hundra, men ändå kul med en old school CD-brännare).
Nu har vi en kvart kvar innan klockan är nio och vi enligt hyreskontraktet är förbjudna att vara högljudda, så nu måste jag gå ut och säga till Sebbe att sluta spela Journey och passa på att njuta av våra sista minuter.
Tjohej!
Hur som helst. Idag åkte vi iväg till Goleta för att inhandla en stereoanläggning. Killens trädgård såg ännu mer mexikansk ut än Sebbes gamla ställe, han hade till och med höns på gården! Hans tidigare room mate hade flyttat utan att betala hyra, och han hämnades med att sälja roomiens stereo till ett väldigt bra pris.
Det är så skööööönt att pumpa musik på en riktig efter sex månader med i stort sett bara MacBook-högtalare.
Så här ser badboyen ut... 35 dollar gav vi för högtalare, amp, tuner och en CD-brännare (som inte verkar funka helt hundra, men ändå kul med en old school CD-brännare).
Nu har vi en kvart kvar innan klockan är nio och vi enligt hyreskontraktet är förbjudna att vara högljudda, så nu måste jag gå ut och säga till Sebbe att sluta spela Journey och passa på att njuta av våra sista minuter.
Tjohej!
Officiella Shotgun-regler
När det handlar om att åka bil är det ju tyvärr nästan alltid så att det finns ett förarsäte, ett framsäte och två eller tre baksäten. När dessa säten ska fördelas mellan resenärerna uppstår det ibland konflikter. Dessa konflikter har man fått lösa på mer eller mindre konstruktiva sätt sen man var 17 eller så och de första polarna fick körkort. Därför tycker jag att det nu är läge att utreda de regler som gäller för att "call shotgun", med andra ord att avgöra vem som får det åtråvärda framsätet.
- Föraren har den yttersta makten att besluta vem i ett sällskap som ska sitta fram, men oftast lämnas detta ansvar till de övriga passagerarna.
- Den som först ropar "Shotgun" högt och tydligt har rätt att sätta sig i framsätet. I vissa kretsar förekommer även tilläggsregler som "challange", men oftast är det den som ropar som får rätten.
- I tvådörrarsbilar kan det hända att praktiska för- och nackdelar går före en "shotgun". Det kan vara storlek på passagerare eller i vilken ordning dessa ska stiga av.
- Vid en längre resa är det brukligt att den som sitter i framsätet på ditresan åker bak under hemresan, och vice versa.
- Om en kompis till föraren har gjort bort sig och tvingats ljuga till förarens fördel har denne rätt att sitta i framsätet. ALLTID!
H.A.J.K
Idag hade vi lite en liten annorlunda inriktning på den s.k bootcampen vi har med tennislaget inför säsongen. Nämligen en 9 miles lång vandring upp på en bergstopp. Sjukt jobbigt att gå sju kilometer upp och sju kilometer ner, kändes bra i korsbanden... Men jäklar vilken utsikt det var uppifrån toppen. Imorgon blir det träning på "Polo Club", snofsigt värre :)
Mysteriet bakom Steven Tylers röst
Många har skrivit in till bloggredaktionens musikavdelning och undrat över hur det egentligen ligger till med Steven Tylers röst i hitsingeln Dream on. För er som inte vet så är Steven Tyler sångare i Aerosmith och har skaldat och sjungit låtar såsom I don't want to miss a thing, Walk this way och Jaded. Hur kommer det sig då att hans röst låter helt annorlunda under största delen av Dream on?
Två teorier har vi redan utrett och de publiceras nedan:
1. Dream on var den första låten Tyler någonsin spelade in med sin grupp, och det var så hans röst lät från början. Dock blev hans signaturskrik lite för intensivt under "Dreeeeeeaaaam oooooooohhhoooon" 3 och 30 in i låten. Stämbanden sprack, Tyler fick spendera en lång tid med att återhämta sig, och de återstående 30 sekunderna av sångspåret fick klippas in från tidigare i låten. Tylers röst blev aldrig riktigt densamma, men bandet och skivbolaget beslutade att de gillade det nya soundet och lät Tyler spela in resten av albumet. För att dölja misstaget lades Dream on som det tredje spåret på debutplattan med samma namn som gruppen.
2. Dream on var ett litet försök att replikera på Led Zeppelins ofattbart populära Stairway to heaven, och bandet ansåg kanske att Tylers riviga attityd som han brukar ha när han sjunger inte passade lika bra till den typen av låt. Lyssnar man låter det faktiskt som att detta skulle kunna stämma. Dynamiken i hans sång i Dream on låter mycket väl som den skulle kunna vara inspirerad av Robert Plant.
Nu efterlyses teorier och förklaringar! Tillsammans ska vi lösa detta!
Två teorier har vi redan utrett och de publiceras nedan:
1. Dream on var den första låten Tyler någonsin spelade in med sin grupp, och det var så hans röst lät från början. Dock blev hans signaturskrik lite för intensivt under "Dreeeeeeaaaam oooooooohhhoooon" 3 och 30 in i låten. Stämbanden sprack, Tyler fick spendera en lång tid med att återhämta sig, och de återstående 30 sekunderna av sångspåret fick klippas in från tidigare i låten. Tylers röst blev aldrig riktigt densamma, men bandet och skivbolaget beslutade att de gillade det nya soundet och lät Tyler spela in resten av albumet. För att dölja misstaget lades Dream on som det tredje spåret på debutplattan med samma namn som gruppen.
2. Dream on var ett litet försök att replikera på Led Zeppelins ofattbart populära Stairway to heaven, och bandet ansåg kanske att Tylers riviga attityd som han brukar ha när han sjunger inte passade lika bra till den typen av låt. Lyssnar man låter det faktiskt som att detta skulle kunna stämma. Dynamiken i hans sång i Dream on låter mycket väl som den skulle kunna vara inspirerad av Robert Plant.
Nu efterlyses teorier och förklaringar! Tillsammans ska vi lösa detta!
USS Ronald Reagan
Hela stan är full av sjömän. Lite konstigt tyckte jag när vi åkte bil genom downtown, men Sebbe påminde mig att ett hangarfartyg från San Diego, USS Ronald Reagan, lagt till i stan för några dagar sen. Vi åkte ner till stranden och såg det enorma fartyget ligga någon kilometer ut. Det konstiga var att jag hade joggat längst stranden tidigare den dagen, och uppenbarligen missat 1000-fotsfarkosten. Hur som helst så var det häftigt att se ett riktigt hangarfartyg in real life.
I och med alla sjömän kom vi också på ett practical joke som hade varit väldigt kul att genomföra, men tyvärr har vi inte riktigt resurserna till det. Jag publicerar det därför om någon annan skulle få lust att driva med sjömän i hamn.
Du väljer ut ett offer bland alla uniformerade sjömän på stan. Sedan samlar du ihop fyra andra killar och klär ut er till indian, reparatör och de andra i Village People och följer efter offret var han än går. Personen har sen blivit en ofrivillig gruppmedlem i något som förmodligen inte spelas för mycket på ett hangarfartyg.
Bilderna stulna från http://polarbear.gq.nu och aftonbladet.se
I och med alla sjömän kom vi också på ett practical joke som hade varit väldigt kul att genomföra, men tyvärr har vi inte riktigt resurserna till det. Jag publicerar det därför om någon annan skulle få lust att driva med sjömän i hamn.
Du väljer ut ett offer bland alla uniformerade sjömän på stan. Sedan samlar du ihop fyra andra killar och klär ut er till indian, reparatör och de andra i Village People och följer efter offret var han än går. Personen har sen blivit en ofrivillig gruppmedlem i något som förmodligen inte spelas för mycket på ett hangarfartyg.
Bilderna stulna från http://polarbear.gq.nu och aftonbladet.se
Vuxenpoäng?
När vi var i processen att införskaffa möbler och nödvändigheter till den nya lägenheten förespråkade jag starkt ett inköp av en kaffebryggare. Min lobbyverksamhet var framgångsrik och vi köpte en Mr. Coffee från KMart.
Nu har jag drabbats en sjukdom som jag tror jag egentligen är alldeles för ung för. Dessutom skulle jag gissa att den är betydligt vanligare hos kvinnor. Jag får ett enormt begär att bjuda på kaffe så fort vi har gäster. Knappt hinner en gäst komma innanför dörren innan jag rusar fram med en kopp nybryggt Trader Joe's-kaffe. Om någon av någon anledning inte skulle vilja ha kaffe får jag en väldig "Kära hjärtanes... vad ska jag då bjuda på?"-känsla.
Till saken är att jag tycker det är skitjobbigt att komma hem till någon som bestämt ska trycka på en något att dricka eller knapra på. Det är som att känna att gästerna inte får ut tillräckligt av själva besöket. Som att gå på bio utan popcorn ungefär. Jag håller på att bli den där familjemamman som alltid irriterat mig lite.
Nu när gästerna har gått sitter jag här med ett fett koffeinrus och undrar om jag inte borde skickat med gästerna en extra kaka att äta på vägen hem. Vad är det som händer med mig?
Nu har jag drabbats en sjukdom som jag tror jag egentligen är alldeles för ung för. Dessutom skulle jag gissa att den är betydligt vanligare hos kvinnor. Jag får ett enormt begär att bjuda på kaffe så fort vi har gäster. Knappt hinner en gäst komma innanför dörren innan jag rusar fram med en kopp nybryggt Trader Joe's-kaffe. Om någon av någon anledning inte skulle vilja ha kaffe får jag en väldig "Kära hjärtanes... vad ska jag då bjuda på?"-känsla.
Till saken är att jag tycker det är skitjobbigt att komma hem till någon som bestämt ska trycka på en något att dricka eller knapra på. Det är som att känna att gästerna inte får ut tillräckligt av själva besöket. Som att gå på bio utan popcorn ungefär. Jag håller på att bli den där familjemamman som alltid irriterat mig lite.
Nu när gästerna har gått sitter jag här med ett fett koffeinrus och undrar om jag inte borde skickat med gästerna en extra kaka att äta på vägen hem. Vad är det som händer med mig?
Var försiktig med vad du säger...
...när du promenerar på Venice Beach.
Idag åkte Sebastian och jag ner till LA i brist på annat att göra. Vår första anhalt var den berömda stranden, Venice Beach, vid Santa Monica. Det första som händer när vi glider ut från gränden där vi parkerat är att en liten man som passerar oss utbrister på bred småländska någonting om en väldigt privat kroppsdel till sin tjejkompis. Han var tydligen säker på att han var den enda svensken i närheten, och vi fick oss ett rejält gapskratt.
Idag åkte Sebastian och jag ner till LA i brist på annat att göra. Vår första anhalt var den berömda stranden, Venice Beach, vid Santa Monica. Det första som händer när vi glider ut från gränden där vi parkerat är att en liten man som passerar oss utbrister på bred småländska någonting om en väldigt privat kroppsdel till sin tjejkompis. Han var tydligen säker på att han var den enda svensken i närheten, och vi fick oss ett rejält gapskratt.
Juno
Igår bar det av till en biograf nere på stan för att se Juno som jag skrivit om tidigare. Anledningen till att jag velat se den är ju som sagt att Michael Cera spelar en av huvudrollerna. Som vanligt är han den där lite blyga töntkillen som han gör så sjukt bra. Tyvärr blev det inte riktigt lika mycket action från hans sida som jag hoppats på, men de tillfällena då han var med var guld.
Lätt spoilervarning nedan:
Juno: "You're so different from everybody else. You're always so cool without even trying"
Bleecker (Cera): "I try really hard!"
Ett tag under filmen blev det lite mycket popkulturreferenser, vilket fick en liten sell out-varningslampa att blinka i mitt huvud, men filmen hade en skön attityd och var klart värd att se. När jag dessutom upptäckte att Cera's karaktär Bleecker har lika dana strumpor från american apparel som jag så blev jag överförtjust.
Lätt spoilervarning nedan:
Juno: "You're so different from everybody else. You're always so cool without even trying"
Bleecker (Cera): "I try really hard!"
Ett tag under filmen blev det lite mycket popkulturreferenser, vilket fick en liten sell out-varningslampa att blinka i mitt huvud, men filmen hade en skön attityd och var klart värd att se. När jag dessutom upptäckte att Cera's karaktär Bleecker har lika dana strumpor från american apparel som jag så blev jag överförtjust.
En vecka i Southern California och Central Coast
Familjen har varit på besök över jul och nyår, vilket har resulterat i mindre bloggande, men nu kommer en stor uppdatering med bilder på precis allt som södre halvan av Kalifornien har att erbjuda (nästan).
Vi börjar med Six Flags, ett nöjesfält mitt ute i öknen bestående nästan uteslutande av berg- och dalbanor. Denna lilla oas som är anledningen till att jag nog aldrig mer kommer ha kul på Liseberg eller Gröna Lund ska tyvärr läggas ner snart eftersom den inte drar in tillräckligt med pengar.
Efter flera försök lyckades vi alltså ta oss dit, och det var det helt klart värt.
Sen var det dags för familjen bestånde av mor, far och två systrar att komma på besök och tillsammans med dem tog jag mig upp till San Francisco.
På bilderna: Bay bridge, mina systrar vid vändpunkten vid de berömda Cable cars, utsikten från en cable car i en av de många backarna, China town, fin uteplats vid hotellet, Golden Gate Bridge, Alcatraz, Redwood-träd, UC Berkely och California Golden Bears hemmaarena.
San Francisco var en häfig upplevelse och väldigt annorlunda mot södra Kalifornien, som till exempel LA.
På vägen hem tog vi den äldre coastal Highway 1, som till skillnad från 101:an inte alls är särskilt trafikerad. "Skönt", tänker man, "då kommer jag ju hem snabbare!", men det stämmer inte. Risken finns nämligen att ens sällskap vill hoppa av och kolla på utsikten var femte minut... ;)
...men det kan det vara värt.
Vi börjar med Six Flags, ett nöjesfält mitt ute i öknen bestående nästan uteslutande av berg- och dalbanor. Denna lilla oas som är anledningen till att jag nog aldrig mer kommer ha kul på Liseberg eller Gröna Lund ska tyvärr läggas ner snart eftersom den inte drar in tillräckligt med pengar.
Efter flera försök lyckades vi alltså ta oss dit, och det var det helt klart värt.
Sen var det dags för familjen bestånde av mor, far och två systrar att komma på besök och tillsammans med dem tog jag mig upp till San Francisco.
På bilderna: Bay bridge, mina systrar vid vändpunkten vid de berömda Cable cars, utsikten från en cable car i en av de många backarna, China town, fin uteplats vid hotellet, Golden Gate Bridge, Alcatraz, Redwood-träd, UC Berkely och California Golden Bears hemmaarena.
San Francisco var en häfig upplevelse och väldigt annorlunda mot södra Kalifornien, som till exempel LA.
På vägen hem tog vi den äldre coastal Highway 1, som till skillnad från 101:an inte alls är särskilt trafikerad. "Skönt", tänker man, "då kommer jag ju hem snabbare!", men det stämmer inte. Risken finns nämligen att ens sällskap vill hoppa av och kolla på utsikten var femte minut... ;)
...men det kan det vara värt.
