That's the power of love!
Har precis kommit hem från Sebastian efter en liten snabb kaffe samt summering av den minst sagt händelserika veckan. På hemvägen drog jag på The Power of Love med Huey Lewis and the News i mp3-spelaren, hoppade på longboarden som jag lånat av Emil och började skejta som en galning. Jag kände mig precis som Michael J Fox i Tillbaka till framtiden.
Dagen började med att jag kom hem från Halloween-firandet, sov två timmar, vaknade av att Wille ringde för att påminna mig om att Djurgården strax börjar spela match samtidigt som jag får veta att han lämnat Axwell och kompani och nu står på David Hasslehofs stjärna på Hollywood Boulevard. Lite kul eftersom när jag var i Hollywood var det just den stjärnan av alla hundratals som jag valde att fotografera.
Hur som helst så drar jag igång webbradion och håller på att få panik när jag inte får något ljud ur specialsändningen. Jag går över till vanliga sportextra och inser att matchen inte börjar förrän om ytterligare en timme, ni i Sverige har ju tydligen bestämt er för att byta till vintertid?? Jag sover i ytterligare en timme, gör samma procedur en gång till, lyssnar i ungefär en kvart och sen börjar internet krångla så jag ger upp och går och lägger mig. Göteborg har dessutom gjort mål, så det hela känns rätt uppgivet.
När jag vaknar ytterligare en och en halv timme senare är det ljust ute och jag inser att matchen faktiskt inte är slut än. Jag flyttar över datorn till sängen en tredje gång och ser nu att Brommapojkarna har tagit ledningen med 1-0. Göteborg har utökat till 2-0 och Kalmar likaså. Vilken start på dagen.
Summeringen av helgens kostymer blir följande. Pingisspelaren var en generellt uppskattad kostym (det lilla miniracketet som jag köpte på Urban Outfitters var grymt!) medan Alex DeLarge från Clockwork Orange stod för "spetskompetensen" (dvs. väldigt uppskattad av de få som sett filmen).
Igår såg jag en kille utklädd till Seth från Superbad gå förbi på gatan. Han gick runt med en dunk tvättmedel (precis som i filmen). När jag tar upp det får jag höra att skådespelaren som spelar Seth tydligen ska gå på UCSB och att han ska ha varit i Isla Vista utklädd till sin egen karaktär. Huruvida detta är sant kan jag inte säga, men han var väldigt lik.
Tyvärr har jag väldia problem med att lägga in bilder på bloggen, så jag får tyvärr hänvisa till Facebook för fler bilder. Ska försöka få in dem där imorgon.
Dagen började med att jag kom hem från Halloween-firandet, sov två timmar, vaknade av att Wille ringde för att påminna mig om att Djurgården strax börjar spela match samtidigt som jag får veta att han lämnat Axwell och kompani och nu står på David Hasslehofs stjärna på Hollywood Boulevard. Lite kul eftersom när jag var i Hollywood var det just den stjärnan av alla hundratals som jag valde att fotografera.
Hur som helst så drar jag igång webbradion och håller på att få panik när jag inte får något ljud ur specialsändningen. Jag går över till vanliga sportextra och inser att matchen inte börjar förrän om ytterligare en timme, ni i Sverige har ju tydligen bestämt er för att byta till vintertid?? Jag sover i ytterligare en timme, gör samma procedur en gång till, lyssnar i ungefär en kvart och sen börjar internet krångla så jag ger upp och går och lägger mig. Göteborg har dessutom gjort mål, så det hela känns rätt uppgivet.
När jag vaknar ytterligare en och en halv timme senare är det ljust ute och jag inser att matchen faktiskt inte är slut än. Jag flyttar över datorn till sängen en tredje gång och ser nu att Brommapojkarna har tagit ledningen med 1-0. Göteborg har utökat till 2-0 och Kalmar likaså. Vilken start på dagen.
Summeringen av helgens kostymer blir följande. Pingisspelaren var en generellt uppskattad kostym (det lilla miniracketet som jag köpte på Urban Outfitters var grymt!) medan Alex DeLarge från Clockwork Orange stod för "spetskompetensen" (dvs. väldigt uppskattad av de få som sett filmen).
Igår såg jag en kille utklädd till Seth från Superbad gå förbi på gatan. Han gick runt med en dunk tvättmedel (precis som i filmen). När jag tar upp det får jag höra att skådespelaren som spelar Seth tydligen ska gå på UCSB och att han ska ha varit i Isla Vista utklädd till sin egen karaktär. Huruvida detta är sant kan jag inte säga, men han var väldigt lik.
Tyvärr har jag väldia problem med att lägga in bilder på bloggen, så jag får tyvärr hänvisa till Facebook för fler bilder. Ska försöka få in dem där imorgon.
J-O Waldner och Alex De Large
Äntligen lite andrum! Två kvällar avklarade! Halloween lever upp till sitt rykte. Borträknat konserter har jag aldrig sett så mycket folk på en och samma plats som Isla Vista igår. Ungefär var tjugonde person kände igen min Clockwork Orange outfit (ungefär som väntat alltså), och många gissade till mitt stora förtret att jag var utklädd till Charlie Chaplin. Min ping-pong outfit bleb mer igenkänd, även om jag fick en del kommentarer från folk som trodde att jag var fotbollsspelare.
Hur som helst, imorse var det bara att gå upp halv nio för ett studiebesök i min musiklärares studio. Det var ingen Nile City-studio där. Jag höll på att få en hjärtattack när jag klev in. Så otroligt stort och med top of the line-utrustning i hela stället. Man förstår alltså att det inte är Farbror Barbro man har att göra med.
Jag ska ta ett inlägg och ladda upp de bästa bilderna när helgen är slut! Nu måste jag återgå till pluggandet.
Hur som helst, imorse var det bara att gå upp halv nio för ett studiebesök i min musiklärares studio. Det var ingen Nile City-studio där. Jag höll på att få en hjärtattack när jag klev in. Så otroligt stort och med top of the line-utrustning i hela stället. Man förstår alltså att det inte är Farbror Barbro man har att göra med.
Jag ska ta ett inlägg och ladda upp de bästa bilderna när helgen är slut! Nu måste jag återgå till pluggandet.
T minus a couple of hours
Nu är jag sådär nervös och stirrig som man är innan en tennismatch eller innan ens femårskalas när man inte kan sluta springa runt ett bord och det slutade med att jag trillade och slog i huvudet. Om ett par timmar bär det av igen mot Isla Vista, den här gången utklädd och för att glida runt på Del Playa (Isla Vistas motsvarighet till Strandvägen i Stockholm, ungefär) och titta på pumpor och häxor.
I tre månader har alla jag pratat med nämnt halloween så fort man börjat prata fest och nu är det alltså dags att ta reda på vad allt snack egentligen handlar om.
Hade jag kunnat lägga in ljudfiler i bloggen hade jag lagt in ett sånt där "Wuuuhuuuhuuuhuu" spooky ljud för att höja stämningen ännu mer.
Vi hörs sen!
I tre månader har alla jag pratat med nämnt halloween så fort man börjat prata fest och nu är det alltså dags att ta reda på vad allt snack egentligen handlar om.
Hade jag kunnat lägga in ljudfiler i bloggen hade jag lagt in ett sånt där "Wuuuhuuuhuuuhuu" spooky ljud för att höja stämningen ännu mer.
Vi hörs sen!
Cause when a lonely lovely walks by, you can see the look in her eye, and you know that...
...it's hot in the city, hot in the city tonight
...för att citera Billy Idol. Det är alltså varmt ute. Fruktansvärt varmt. Den 25 oktober, alltså sex dagar kvar tills årsdagen av snökaoset i Stockholm förra året, har vi de varmaste dagarna hittills i Santa Barbara. 33 jäkla grader var det ute idag. Imorgon ska det bli lika varmt. Måste ju säga att det passar ypperligt med tanke på att vissa av utklädnaderna jag skaffar till Halloween inte direkt är de varmaste.
Anyways, skogsbränderna är helt galna. Sist jag kollade hade en halv miljon människor fått evakueras i San Diego-trakten, men jag hörde någon nämna en miljon. Från San Diego är det en sju-åtta bränder hela vägen upp till Malibu och Ventura, alltså bara en halvtimmes bilfärd från Santa Barbara. På tv såg jag en snabb diskussion om anledningen till att skogsbränderna har ökat på senaste tiden, och även detta härleddes till växthuseffekten. Högre temperatur ger längre torrperioder. I år har det dessutom bara regnat 3 inches, dvs ungefär 75 mm. Dock skulle det vara bättre än när att det regnar runt 10 inches, då det växer mer, men sen torkar ut nästan lika mycket ändå. Tydligen så är också värmen en positiv sak, eftersom det ökar luftfuktigheten.
Imorgon börjar som sagt Halloween-firandet, för vilket UCSB är notoriskt. Det ska bli väldigt kul. Från bilderna jag har sett från föregående år har jag aldrig varit med om något i samma klass. Så fort blogg.se bestämmer sig för att man ska få lägga in bilder igen så kommer jag att bjuda på en del sköna shots.
Have a good one!
...för att citera Billy Idol. Det är alltså varmt ute. Fruktansvärt varmt. Den 25 oktober, alltså sex dagar kvar tills årsdagen av snökaoset i Stockholm förra året, har vi de varmaste dagarna hittills i Santa Barbara. 33 jäkla grader var det ute idag. Imorgon ska det bli lika varmt. Måste ju säga att det passar ypperligt med tanke på att vissa av utklädnaderna jag skaffar till Halloween inte direkt är de varmaste.
Anyways, skogsbränderna är helt galna. Sist jag kollade hade en halv miljon människor fått evakueras i San Diego-trakten, men jag hörde någon nämna en miljon. Från San Diego är det en sju-åtta bränder hela vägen upp till Malibu och Ventura, alltså bara en halvtimmes bilfärd från Santa Barbara. På tv såg jag en snabb diskussion om anledningen till att skogsbränderna har ökat på senaste tiden, och även detta härleddes till växthuseffekten. Högre temperatur ger längre torrperioder. I år har det dessutom bara regnat 3 inches, dvs ungefär 75 mm. Dock skulle det vara bättre än när att det regnar runt 10 inches, då det växer mer, men sen torkar ut nästan lika mycket ändå. Tydligen så är också värmen en positiv sak, eftersom det ökar luftfuktigheten.
Imorgon börjar som sagt Halloween-firandet, för vilket UCSB är notoriskt. Det ska bli väldigt kul. Från bilderna jag har sett från föregående år har jag aldrig varit med om något i samma klass. Så fort blogg.se bestämmer sig för att man ska få lägga in bilder igen så kommer jag att bjuda på en del sköna shots.
Have a good one!
Jag är trött!
Uppenbarligen. Jag tänker att jag ska skriva ett sånt där oinspirerat, kvoterat blogginlägg bara för att undvika stagnation. Jag har precis suttit lite vid facebook.
Jag för musen till adressfältet och skriver in www.facebook.com och hamnar på den sida jag redan var på.
"Va fan håller jag på med?" tänker jag. "Fokusera!"
Jag gör ett nytt försök. Jag stirrar på skärmen och blir förvånad när en Sverige-karta dyker upp. Denna gång har jag lyckats skriva in www.blocket.se. Det börjar närma sig med andra ord!
Third time is the charm och här sitter jag nu!
Jag för musen till adressfältet och skriver in www.facebook.com och hamnar på den sida jag redan var på.
"Va fan håller jag på med?" tänker jag. "Fokusera!"
Jag gör ett nytt försök. Jag stirrar på skärmen och blir förvånad när en Sverige-karta dyker upp. Denna gång har jag lyckats skriva in www.blocket.se. Det börjar närma sig med andra ord!
Third time is the charm och här sitter jag nu!
Små negrer i sanden...
Den som lyckas knäcka innebörden bakom inläggsrubriken vinner ett pris!
Det här var den första helgen på väldigt länge där jag inte hade något gammals over due skolarbete. Detta firades med en Quesadillakväll hemma hos Sebastian, helt i mexikansk anda, vilket passar bra eftersom Sebastian praktiskt taget bor i Mexiko, med en liten uteplats, en Ford från 60-talet på gården och en präktig kaktus.
Jag var lite orolig att expediten i affären skulle ta illa upp när jag frågade henne var jag kunde hitta tortillas. "Jäkla svensk som tror att jag vet var all hispanic food finns bara för att jag är latinamerikan!" eller nåt sånt, men hon var faktiskt trevlig. Dock så smakade tortillasena ungefär som bark.
Igår började det krypa en grå dimma över bergen. Vi tänkte inte så mycket på det och gick in på Chipotle för att ta en burrito (mycket mexikansk mat den här helgen). När vi kom ut var hela stan täckt i ett rökmoln och man fick aska i ögonen var man än gick. Obehagligt! Med andra ord är det skogsbränder på gång igen. Den här gången var det lite längre bort, mot LA/Malibu, men nu fick i in röken över stan, det har vi klarat oss ifrån tidigare. Vårt hallgolv såg ut som att någon hade grillat korv på det.
Den här helgen har vi också:
Det här var den första helgen på väldigt länge där jag inte hade något gammals over due skolarbete. Detta firades med en Quesadillakväll hemma hos Sebastian, helt i mexikansk anda, vilket passar bra eftersom Sebastian praktiskt taget bor i Mexiko, med en liten uteplats, en Ford från 60-talet på gården och en präktig kaktus.
Jag var lite orolig att expediten i affären skulle ta illa upp när jag frågade henne var jag kunde hitta tortillas. "Jäkla svensk som tror att jag vet var all hispanic food finns bara för att jag är latinamerikan!" eller nåt sånt, men hon var faktiskt trevlig. Dock så smakade tortillasena ungefär som bark.
Igår började det krypa en grå dimma över bergen. Vi tänkte inte så mycket på det och gick in på Chipotle för att ta en burrito (mycket mexikansk mat den här helgen). När vi kom ut var hela stan täckt i ett rökmoln och man fick aska i ögonen var man än gick. Obehagligt! Med andra ord är det skogsbränder på gång igen. Den här gången var det lite längre bort, mot LA/Malibu, men nu fick i in röken över stan, det har vi klarat oss ifrån tidigare. Vårt hallgolv såg ut som att någon hade grillat korv på det.
Den här helgen har vi också:
- Fått besök från Hollywood
- Haft fotokrig med Andreas, som slutade med att han skadade mina händer igen.
- Kommit fram till inte mindre än tre halloween-outfits. De kan bäst beskrivas genom musikalsika termer. Beethoven, Wham och rap metal. (Hint, se Anders och Måns för en förklaring till rap metal http://www.youtube.com/watch?v=TvOvy66PxOg)
- Upptäckt att UCSB är större på dagtid.
- Lärt oss (läs Sebastian) att om en liten dam frågar vad man vill ha för salsa på sina soft tacos ska man inte välja hot.
General ed
Wohooo! Slut på veckan.
I brist på annat blir detta en liten allmän uppdatering, general education if you will.
Idag hade jag min enda (!) midterm. Väldigt skönt att få den avklarad. Det började bra. Läraren kommer in i klassrummet och säger väldigt bestämt med sin kinesiska accent:
"Today is gorgeous day. After test I let you go out and you can start to party!"
Väldigt skönt att höra.
I övrigt har det varit en väldigt trött vecka. Rätt kul att komma till skolan på morgonen.
"What's up?"
"Man... I'm soo tired!"
Detta är vad alla säger. Alltid. Men vaddå? Med tredagarshelger ska det väl inte vara några problem att vila upp sig? Hmm.
Själv hade jag väldiga problem med att komma upp i tisdags. När man är sådär nyvaken tänker man ju inte klart, men det är väldigt roligt när upptäcker att man ligger och halvdrömmer riktigt avancerade saker. I tisdags kom jag på mig själv med att ha en väldigt pedagogisk approach till att komma upp ur sängen.
Nån del av min hjärna sade åt en annan del att jag skulle komma på tre saker (vet inte varför det var just tre, men det brukar det ju ofta vara i skolboksexemplen och liknande) som jag såg fram emot under dagen för att motivera mig själv till att gå upp. Den delen av hjärnan som fick i uppgift att komma på tre saker var dock inte lika konstruktiv.
"Träning" drog den till med. Jag känner genast hur ögonlocken blev tyngre.
"Eeeh... jaha" tänkte hjärnan, "Att äta en hamburgare på JSB-café då?" Jag rycker till lite grann, men sen kommer jag på att det passar inte mitt schema på tisdagar. Jag struntar i min snilleblixt med tre motiveringar och tvingar mig upp ur sängen som vanligt.
I brist på annat blir detta en liten allmän uppdatering, general education if you will.
Idag hade jag min enda (!) midterm. Väldigt skönt att få den avklarad. Det började bra. Läraren kommer in i klassrummet och säger väldigt bestämt med sin kinesiska accent:
"Today is gorgeous day. After test I let you go out and you can start to party!"
Väldigt skönt att höra.
I övrigt har det varit en väldigt trött vecka. Rätt kul att komma till skolan på morgonen.
"What's up?"
"Man... I'm soo tired!"
Detta är vad alla säger. Alltid. Men vaddå? Med tredagarshelger ska det väl inte vara några problem att vila upp sig? Hmm.
Själv hade jag väldiga problem med att komma upp i tisdags. När man är sådär nyvaken tänker man ju inte klart, men det är väldigt roligt när upptäcker att man ligger och halvdrömmer riktigt avancerade saker. I tisdags kom jag på mig själv med att ha en väldigt pedagogisk approach till att komma upp ur sängen.
Nån del av min hjärna sade åt en annan del att jag skulle komma på tre saker (vet inte varför det var just tre, men det brukar det ju ofta vara i skolboksexemplen och liknande) som jag såg fram emot under dagen för att motivera mig själv till att gå upp. Den delen av hjärnan som fick i uppgift att komma på tre saker var dock inte lika konstruktiv.
"Träning" drog den till med. Jag känner genast hur ögonlocken blev tyngre.
"Eeeh... jaha" tänkte hjärnan, "Att äta en hamburgare på JSB-café då?" Jag rycker till lite grann, men sen kommer jag på att det passar inte mitt schema på tisdagar. Jag struntar i min snilleblixt med tre motiveringar och tvingar mig upp ur sängen som vanligt.
...och veckans första timmar
Det började inte bra den här veckan. Jag har precis käkat frukost i morgonrock, har försovit mig en halvtimme och har alltså bråttom till bussen. Jag rycker i mitt dörrhantag som inte rubbas en centimeter. I mitt rum har jag plånbok och busskort, nycklar (obviously), skolböcker, gitarr som jag behöver till ljudtekniken och kläder. Jag knackar på hos Emil och frågar lite försynt:
"Hörrö, skulle jag kunna få låna lite kläder?"
Han tittar på mig.
"Jaa.. alltså jag har låst mig ute igen!". Bäst att förklara att det inte är så att jag tröttnat på alla mina kläder eller nåt sånt tjejigt.
"Ja, ta vad du vill, jag måste gå nu!"
Idag var det Big Mac monday som vanligt och nu sitter vi på Java Jones (vår motsvarighet till vännernas Central Perk ungefär) och sörplar kaffe och pluggar international marketing. Wireless is the shit. Bara att sätta sig med MacBooken i princip var som helst.
"Hörrö, skulle jag kunna få låna lite kläder?"
Han tittar på mig.
"Jaa.. alltså jag har låst mig ute igen!". Bäst att förklara att det inte är så att jag tröttnat på alla mina kläder eller nåt sånt tjejigt.
"Ja, ta vad du vill, jag måste gå nu!"
Idag var det Big Mac monday som vanligt och nu sitter vi på Java Jones (vår motsvarighet till vännernas Central Perk ungefär) och sörplar kaffe och pluggar international marketing. Wireless is the shit. Bara att sätta sig med MacBooken i princip var som helst.
Veckans sista timmar...
...är de då man ska luta sig tillbaka, se tillbaka på veckan och njuta av vilodagen. Men icke när man skjuter på allt plugg till sista minuten. VARFÖR!?!??!?!
Det är ju samma förbannade historia varje vecka.
Jag har haft tre uppgifter att göra den här helgen, och ärligt talat är det inget svårt eller speciellt. I fredags gick jag hemifrån och satte mig på ett café med en enorm kaffe och tänkte lite kaxigt; "lycka till med att somna här, Fredrik". Tyvärr blev det bara 15 sidor lästa på två timmar ändå, jag satt och skakade och kunde helt seriöst inte läsa en rad utan att börja tänka på annat.
I lördags tänkte jag "nämen jag har ju hela söndagen på mig!" Och nu är det söndag och jag har fortfarande säkert en eller två timmars arbete kvar. Och va fasen sitter jag och bloggar för nu?
Jaja, nu för att återgå till det jag tänkt skriva om. Det här blir några av veckans slutsatser i punktform.
Det är ju samma förbannade historia varje vecka.
Jag har haft tre uppgifter att göra den här helgen, och ärligt talat är det inget svårt eller speciellt. I fredags gick jag hemifrån och satte mig på ett café med en enorm kaffe och tänkte lite kaxigt; "lycka till med att somna här, Fredrik". Tyvärr blev det bara 15 sidor lästa på två timmar ändå, jag satt och skakade och kunde helt seriöst inte läsa en rad utan att börja tänka på annat.
I lördags tänkte jag "nämen jag har ju hela söndagen på mig!" Och nu är det söndag och jag har fortfarande säkert en eller två timmars arbete kvar. Och va fasen sitter jag och bloggar för nu?
Jaja, nu för att återgå till det jag tänkt skriva om. Det här blir några av veckans slutsatser i punktform.
- Människor är komplicerade varelser. Drama, drama, drama och åter drama. På sätt och vis är det skönt att jag själv har det rätt lugnt på den punkten, men ibland tröttnar man faktiskt att lyssna på hur skumt folk beter sig.
- Nämn ett valfritt ställe i Sverige och du hittar minst en invånare därifrån här i Santa Barbara. Absolut inget ont om svenskarna som är här, jag gillar alla jag har träffat, men ärligt talat, finns det några 87or kvar i Göteborg?
- Facebook har nu tagit steget till att bli den officiella loggboken över vänskap och förhållanden. Facebook får inte ifrågasättas eller tas oseriöst, känner man inte varandra på facebook känner man inte varandra alls.
- Studier och studentliv är inte en helt lätt kombination.
- Få saker är så kul som att spela gitarr och gapskrika till Dancin' in the moonlight av Thin Lizzy
- Det blir en gammal beprövad variant på Halloween. Åtminstone en av kvällarna. Trick or treat på Del Playa sägs ju vara lukrativt. Får be att få återkomma med bilder, men det lär bli riktigt "horrorshow" och kanske även lite Ludwig Van.
Godnatt Mister Tom
William kan inte välja mellan två olika smaker på klubborna. Det bara går inte. Mister Tom börjar bli otålig och anar att klubborna snart kommer hoppa upp och slå till honom i ansiktet. Det viktigaste att tänka på är att Mister Tom bara vill väl. Dock orkar han INTE åka ut till Isla Vista ikväll, det blev tillräckligt på svenskfesten igår.
Idag spelade även Mister Tom tennis för första gången, efter måånga komplikationer. Förra gången blev det ju ingen tennis efter 45 minuters promenad till banorna på grund av en knatteturnering som höll på hela dagen. Idag var det väldigt nära att det föll ihop igen. En halvtimme innan jag skulle sticka iväg lyckas jag nämligen med konststycket att låsa ut mig ur rummet igen. Fruktansvärt störande eftersom det var nästan en månad sen jag gjorde det sist. Efter att ha jagat på landlorden i en kvart kommer han dock förbi och öppnar åt mig.
Nej, veckans bravader börjar ta ut sin rätt och snart blir det Godnatt Mister Tom för idag.
För övrigt har jag antingen blivit för gammal för Harry Potter, eller så har Harry Potter blivit för gammal för att vara sådär preteen-gullig som i de tidigare böckerna, för jag kommer inte igenom den sjunde boken. De andra har jag fått kämpa för att kunna lägga ifrån mig.
Idag spelade även Mister Tom tennis för första gången, efter måånga komplikationer. Förra gången blev det ju ingen tennis efter 45 minuters promenad till banorna på grund av en knatteturnering som höll på hela dagen. Idag var det väldigt nära att det föll ihop igen. En halvtimme innan jag skulle sticka iväg lyckas jag nämligen med konststycket att låsa ut mig ur rummet igen. Fruktansvärt störande eftersom det var nästan en månad sen jag gjorde det sist. Efter att ha jagat på landlorden i en kvart kommer han dock förbi och öppnar åt mig.
Nej, veckans bravader börjar ta ut sin rätt och snart blir det Godnatt Mister Tom för idag.
För övrigt har jag antingen blivit för gammal för Harry Potter, eller så har Harry Potter blivit för gammal för att vara sådär preteen-gullig som i de tidigare böckerna, för jag kommer inte igenom den sjunde boken. De andra har jag fått kämpa för att kunna lägga ifrån mig.
Harvard, SBCC, Linköping, Lund, komvux?
Under en av studentskivorna förra året låg det lite skämtsamt utplacerade konversationskort på borden. Ett av förslagen var "Planer efter gymnasiet". Efter detta stod en parantes, "tänk på att detta ämne kan framkalla ångest hos bordsdamen/bordsherren". Förmodligen en av årets största sanningar. Alla som man tog upp ämnet med de tre sista månaderna av gymnasiet skruvade lite på sig och svarade lite osäkert; "Tja... jag vet inte riktigt, plugga eller resa kanske?".
Sådär 16 månader efter studenten någonting verkar det faktiskt som att en del av de gamla gymnasiepolarna har lyckats bestämma sig för vad man ska trycka in i huvudet under de närmsta 3-6 åren. Jag har själv kommit ett steg på vägen, men det definitiva beslutet kommer dröja ännu ett tag.
Även om många väljer väldigt olika verkar alla följa vissa riktlinjer.
Antingen gör man ett taktiskt val. Pratar med folk, försöker att förutse var det kommer att finnas jobb och tänker över vad man är bra på. Det är väl egentligen det smartaste valet, ändå känns det som att få gör på det här sättet.
Många, förmodligen de flesta naturarna, väljer en beprövad väg och ser till att utnyttja sina fina betyg. Industriell ekonomi eller handels, precis som farsan gjorde. Förmodligen inte heller så dumt.
Och slutligen har vi de som istället för att klippa sig och skaffa en utbildning och framöver ett jobb, låter håret växa ut, satsar på att bli rockstjärna eller filosof. Vissa kanske skaffar en utbildning att falla tillbaka på, andra inte. Kort sagt de som satsat på att syssla med det som verkligen tilltalar dem, och att inte tänka för mycket på karriär eller pengar. Vet faktiskt inte om jag kan komma på en enda person i min bekantskapskrets som gjort detta.
(här skulle det egentligen ha varit en bild, men blogg.se bestämde sig för att sluta fungera)
Själv sitter jag med marknadsföring som major med ljudteknik vid sidan av och försöker inbilla mig att jag har en plan. Finns många olika vägar jag kan tänka mig att gå, men när alla jag känner är så otroligt "vettiga" i sina val känns det svårt att inte se sig själv som en Linköping/KTH alumni med en civilingenjörsexamen om ett par år.
Sådär 16 månader efter studenten någonting verkar det faktiskt som att en del av de gamla gymnasiepolarna har lyckats bestämma sig för vad man ska trycka in i huvudet under de närmsta 3-6 åren. Jag har själv kommit ett steg på vägen, men det definitiva beslutet kommer dröja ännu ett tag.
Även om många väljer väldigt olika verkar alla följa vissa riktlinjer.
Antingen gör man ett taktiskt val. Pratar med folk, försöker att förutse var det kommer att finnas jobb och tänker över vad man är bra på. Det är väl egentligen det smartaste valet, ändå känns det som att få gör på det här sättet.
Många, förmodligen de flesta naturarna, väljer en beprövad väg och ser till att utnyttja sina fina betyg. Industriell ekonomi eller handels, precis som farsan gjorde. Förmodligen inte heller så dumt.
Och slutligen har vi de som istället för att klippa sig och skaffa en utbildning och framöver ett jobb, låter håret växa ut, satsar på att bli rockstjärna eller filosof. Vissa kanske skaffar en utbildning att falla tillbaka på, andra inte. Kort sagt de som satsat på att syssla med det som verkligen tilltalar dem, och att inte tänka för mycket på karriär eller pengar. Vet faktiskt inte om jag kan komma på en enda person i min bekantskapskrets som gjort detta.
(här skulle det egentligen ha varit en bild, men blogg.se bestämde sig för att sluta fungera)
Själv sitter jag med marknadsföring som major med ljudteknik vid sidan av och försöker inbilla mig att jag har en plan. Finns många olika vägar jag kan tänka mig att gå, men när alla jag känner är så otroligt "vettiga" i sina val känns det svårt att inte se sig själv som en Linköping/KTH alumni med en civilingenjörsexamen om ett par år.
Moments
På ena delen av vår skola finns en stor gräsmatta. Går man bort en bit kommer man till en klippa som leder ner till stranden, palmerna och havet. Där uppe finns en liten stig och en terass med små stenar som sittplatser på en sluttning. Framför terassen finns en liten fontän. Helt seriöst så kvalificerar det till en av världens vackraste platser. Jag har i och för sig inte sett alla platser, men jag vågar säga det ändå.
Hur som helst, där satt jag i alla fall med min gitarr igår och väntade på min timme i studion. Inte en helt dålig miljö att skriva musik i. En tjej som också bar en gitarr på ryggen gick förbi och vi nickade i samförstånd.
Hur som helst, där satt jag i alla fall med min gitarr igår och väntade på min timme i studion. Inte en helt dålig miljö att skriva musik i. En tjej som också bar en gitarr på ryggen gick förbi och vi nickade i samförstånd.
Ansiktsboken
Hockeykort, pogs, goblins, Magic-kort, pokémon, bandanas, truckerkeps, hotmail, msn, caffe latte och nu slutligen Facebook.
Jäklar vilken trend det är just nu. Det hela började väl explodera (i alla fall i Sverige) i mars nån gång. Nu har det kulminerat (?) med att i princip hela student-teacher-kommunikationen i två av mina collegekurser sker över wallposts.
Som vanligt när någonting exploderar och jag inte riktigt hänger med fick jag en väldig anti-känsla mot hela konceptet. Sen var det även det här fenomenet som jag har anat hos folk som håller på med Lunarstorm och Playahead och what not, nämligen att statusen på communityn blir viktigare och viktigare, och att man till slut måste ägna timmar åt sin profil för att inte behöva skämmas.
Hur som helst. När det var dags att flytta utomlands tänkte jag att det i alla fall var värt ett försök att slänga upp ett foto och ett namn i ett litet försök att hålla kontakten med folk där hemma. När jag börjat komma igång med det insåg jag snart att det var lite mer basic än jag trott och att man faktiskt inte måste ägna timmar åt det. Efter ytterligare ett tag insåg jag att det här var något väldigt roligt att pyssla med. Skriva på folks walls, tagga foton, kolla vilka som ska på samma events osv, osv. Och efter ytterligare ett tag visar jag nu tecken på missbruk. Jag måste inte ägna timmar åt facebook. Jag väljer att göra det.
Det senaste som visar hur centralt facebook håller på att bli i den amerikanska collegevärlden är följande:
Jag skämttaggar en bild på en bebis som Emil. Två (!) minuter senare ser han det och skriver till mig på MSN. Facebook ska ju vara en form av passiv kommunikation, dvs. att man svarar när man ser att någon skrivit, men som det är nu är det nästan en aktiv chat ibland.
Anyhow... Här kommer i alla fall en liten recension på Facebook efter två månaders användande.
PLUS:
Väggen. Ju längre teknologin kommer desto lättare blir det att kontakta någon utan att göra ett för stort intryck. Att skicka ett brev är ju väldigt formellt och blir lätt lite stelt till någon man inte känner. Telefon är ytterligare ett steg. Men för dom som inte vill ringa och faktiskt kommunicera aktivt har vi ju SMS. Sen kom emailet som ett ännu enklare sätt. Men, nu har vi wallposts, det absolut mest distansierade sättet att kommunicera. Lika oskyldigt som att springa in i nån på stan och säga hej. Eller?
Att tagga foton. Dels kan man ladda upp sina bilder där man vet att de som är intresserade kan se dem (till skillnad från bloggen som man tvingar folk att läsa), och sen är det väldigt lätt att se hur vännerna har det.
Mycket att syssla med. Ytterligare en sån där standardsida där man kan ägna lite tid varje gång man sitter vid datorn och låtsas att man har ett liv. (Precis som med min blogg).
MINUS
Hetsen. Folk som addar en och där man faktiskt skulle kunna kryssa i "I have never met this person". Visst, det är kul att ha många vänner, men än så länge är inte en vän definierat som en kontakt på facebook.
Privacy please. Vem som hookat up med vem, hur det var, relationship status och andra preferenser passar inte som offentliga uppgifter. Dessutom leder allt detta till nedanstående punkt.
Stalkers paradise. Hur lätt som helst att bläddra runt bland folk man inte känner och titta på bilder, läsa personliga berättelser och (väldigt milt uttryckt) samla in vissa demografiska data som kanske inte alla bör känna till. Det är creepy när såna här grejer spelar en så stor roll i ens sociala liv. Det räcker med rävspel och osäkerhet "IRL".
Applications. Jag skiter i ninjor, pirater, att rita bilder, att bli biten av vampyrer och att läsa vad folk hade hetat i andra sammanhang. Tråkigt och det förstör enkelheten i sidan.
Summering: "Äh, jag hinner inte blogga mer nu. Jag måste kolla notifications på facebook." Lite så är känlsan. Men ärligt talat. Det är en jävligt smart sida.
När ägaren till facebook sen börjar sälja demografiska data till storföretag och när folk gladeligen skriver ut både adress, epostadress och telefonnummer på sin profilsida får vi se hur det hela artar sig. Tills dess... Enjoy! :)
Jäklar vilken trend det är just nu. Det hela började väl explodera (i alla fall i Sverige) i mars nån gång. Nu har det kulminerat (?) med att i princip hela student-teacher-kommunikationen i två av mina collegekurser sker över wallposts.
Som vanligt när någonting exploderar och jag inte riktigt hänger med fick jag en väldig anti-känsla mot hela konceptet. Sen var det även det här fenomenet som jag har anat hos folk som håller på med Lunarstorm och Playahead och what not, nämligen att statusen på communityn blir viktigare och viktigare, och att man till slut måste ägna timmar åt sin profil för att inte behöva skämmas.
Hur som helst. När det var dags att flytta utomlands tänkte jag att det i alla fall var värt ett försök att slänga upp ett foto och ett namn i ett litet försök att hålla kontakten med folk där hemma. När jag börjat komma igång med det insåg jag snart att det var lite mer basic än jag trott och att man faktiskt inte måste ägna timmar åt det. Efter ytterligare ett tag insåg jag att det här var något väldigt roligt att pyssla med. Skriva på folks walls, tagga foton, kolla vilka som ska på samma events osv, osv. Och efter ytterligare ett tag visar jag nu tecken på missbruk. Jag måste inte ägna timmar åt facebook. Jag väljer att göra det.
Det senaste som visar hur centralt facebook håller på att bli i den amerikanska collegevärlden är följande:
Jag skämttaggar en bild på en bebis som Emil. Två (!) minuter senare ser han det och skriver till mig på MSN. Facebook ska ju vara en form av passiv kommunikation, dvs. att man svarar när man ser att någon skrivit, men som det är nu är det nästan en aktiv chat ibland.
Anyhow... Här kommer i alla fall en liten recension på Facebook efter två månaders användande.
PLUS:
Väggen. Ju längre teknologin kommer desto lättare blir det att kontakta någon utan att göra ett för stort intryck. Att skicka ett brev är ju väldigt formellt och blir lätt lite stelt till någon man inte känner. Telefon är ytterligare ett steg. Men för dom som inte vill ringa och faktiskt kommunicera aktivt har vi ju SMS. Sen kom emailet som ett ännu enklare sätt. Men, nu har vi wallposts, det absolut mest distansierade sättet att kommunicera. Lika oskyldigt som att springa in i nån på stan och säga hej. Eller?
Att tagga foton. Dels kan man ladda upp sina bilder där man vet att de som är intresserade kan se dem (till skillnad från bloggen som man tvingar folk att läsa), och sen är det väldigt lätt att se hur vännerna har det.
Mycket att syssla med. Ytterligare en sån där standardsida där man kan ägna lite tid varje gång man sitter vid datorn och låtsas att man har ett liv. (Precis som med min blogg).
MINUS
Hetsen. Folk som addar en och där man faktiskt skulle kunna kryssa i "I have never met this person". Visst, det är kul att ha många vänner, men än så länge är inte en vän definierat som en kontakt på facebook.
Privacy please. Vem som hookat up med vem, hur det var, relationship status och andra preferenser passar inte som offentliga uppgifter. Dessutom leder allt detta till nedanstående punkt.
Stalkers paradise. Hur lätt som helst att bläddra runt bland folk man inte känner och titta på bilder, läsa personliga berättelser och (väldigt milt uttryckt) samla in vissa demografiska data som kanske inte alla bör känna till. Det är creepy när såna här grejer spelar en så stor roll i ens sociala liv. Det räcker med rävspel och osäkerhet "IRL".
Applications. Jag skiter i ninjor, pirater, att rita bilder, att bli biten av vampyrer och att läsa vad folk hade hetat i andra sammanhang. Tråkigt och det förstör enkelheten i sidan.
Summering: "Äh, jag hinner inte blogga mer nu. Jag måste kolla notifications på facebook." Lite så är känlsan. Men ärligt talat. Det är en jävligt smart sida.
När ägaren till facebook sen börjar sälja demografiska data till storföretag och när folk gladeligen skriver ut både adress, epostadress och telefonnummer på sin profilsida får vi se hur det hela artar sig. Tills dess... Enjoy! :)
Årskrönikan
Nu har WLAN-anslutningen i detta underbara hus varit nere i två dagar, så det har inte kunnats blogga någonting. Jag har en del att skriva i det här läget, men jag tar och prioriterar lite. Har precis ätit en stor dos flingor och ska snart somna över International Marketing-böckerna.
Det här inlägget skulle alltså egentligen postats i fredags.
Ett år sedan min korsbandsoperation....
Jag minns hur det var för ett år sen. Operationen hade blivit uppskjuten två gånger, men äntligen låg jag där på sjukhuset och började domna av efter att ha svalt en serie piller. Benet blev rakat och jag rullades in i operationssalen. Där var säkert fyra läkare/sköterskor som alla sprang runt och gned sprit på benet, ritade på mig och flyttade runt mig i olika positioner.
"Vafan har jag sett fram emot det här för?" tänkte jag. Det var sjukt obehagligt.
Sen minns jag inte mer. När jag vaknar ett par timmar senare har jag alltså förlorat så mycket muskelmassa och nervstruktur att det tar sex månader att bygga upp till en acceptabel nivå. Jag bor över en natt och får lära mig att stödja på knät och att gå i trappor. Sedan väntar några dagar i sängen hemma med ispåsen ständigt över benet.
Efter en vecka går jag till sjukgymnasten och övar på att gå. Gången efter kan jag till och med sitta på cykeln och trampa försiktigt. Jag får fortfarande absolut inte sträcka på benet med belastning. Jag inser också att jag har en fläck på smalbenet där jag tappat känseln (den har faktiskt fortfarande inte kommit tillbaka helt).
Vi övar mer och mer på balans, och efter ett tag börjar det även bli dags att bygga upp styrkan i baksidan av låret, det är nämligen därifrån senan som nu är mitt korsband är tagen.
Efter en månad släpper jag kryckorna. Någon gång nu slutar jag även med voltaren innan jag går och lägger mig. Framåt jul får jag börja springa försiktigt på Bosöns löparbanor och jag får även sträcka på knät helt och hållet.
Under våren blir träningen tyngre och mer komplex. I maj vågar jag på mig lite tennis, och det fungerar utmärkt. Under sommaren märker jag att varken lättare fotboll eller simning är något problem heller. Och nu i Santa Barbara har även beachvolleybollen gått utmärkt. I gymmet får jag feedback av en av collegets tränare för komplex-femman, en skivstångsövning som är lite av den sista etappen i sjukgymnastiken.
Tack till sjukgymnast, kirurg, mor och far, busschaufförer som väntat och till alla andra som hjälpt till!
Trots all träning är stadium-runs fortfarande lika jobbigt
Det här inlägget skulle alltså egentligen postats i fredags.
Ett år sedan min korsbandsoperation....
Jag minns hur det var för ett år sen. Operationen hade blivit uppskjuten två gånger, men äntligen låg jag där på sjukhuset och började domna av efter att ha svalt en serie piller. Benet blev rakat och jag rullades in i operationssalen. Där var säkert fyra läkare/sköterskor som alla sprang runt och gned sprit på benet, ritade på mig och flyttade runt mig i olika positioner.
"Vafan har jag sett fram emot det här för?" tänkte jag. Det var sjukt obehagligt.
Sen minns jag inte mer. När jag vaknar ett par timmar senare har jag alltså förlorat så mycket muskelmassa och nervstruktur att det tar sex månader att bygga upp till en acceptabel nivå. Jag bor över en natt och får lära mig att stödja på knät och att gå i trappor. Sedan väntar några dagar i sängen hemma med ispåsen ständigt över benet.
Efter en vecka går jag till sjukgymnasten och övar på att gå. Gången efter kan jag till och med sitta på cykeln och trampa försiktigt. Jag får fortfarande absolut inte sträcka på benet med belastning. Jag inser också att jag har en fläck på smalbenet där jag tappat känseln (den har faktiskt fortfarande inte kommit tillbaka helt).
Vi övar mer och mer på balans, och efter ett tag börjar det även bli dags att bygga upp styrkan i baksidan av låret, det är nämligen därifrån senan som nu är mitt korsband är tagen.
Efter en månad släpper jag kryckorna. Någon gång nu slutar jag även med voltaren innan jag går och lägger mig. Framåt jul får jag börja springa försiktigt på Bosöns löparbanor och jag får även sträcka på knät helt och hållet.
Under våren blir träningen tyngre och mer komplex. I maj vågar jag på mig lite tennis, och det fungerar utmärkt. Under sommaren märker jag att varken lättare fotboll eller simning är något problem heller. Och nu i Santa Barbara har även beachvolleybollen gått utmärkt. I gymmet får jag feedback av en av collegets tränare för komplex-femman, en skivstångsövning som är lite av den sista etappen i sjukgymnastiken.
Tack till sjukgymnast, kirurg, mor och far, busschaufförer som väntat och till alla andra som hjälpt till!
Trots all träning är stadium-runs fortfarande lika jobbigt
Reliiiiiieeeeef
Idag är det måndag, och det innebär att traska sig upp tidigt för att ha ljudteknik. Vår extremt högljudda och auktoritära lärare hade lyssnat igenom projekten som vi lämnade in förra veckan och vi fick tillbaka dem.
"Hrrrm... only two A's" säger han lite besviket.
Shit, tänker jag, får väl hoppas på ett B då.
Sen börjar det hela. Han tar en persons projekt håller upp det i luften, påpekar vad som var bra och vad som var dåligt och säger sedan betyget inför hela klassen, lite smått sadistiskt sådär. Efter ett par B+ och A- kommer han till mig. Pulsen stiger.
"Meets requirements... this ok, that ok, mix ok. Its an A. Good effort!"
Hjärtat slutar slå och det går en ström av lättnad och glädje genom mig. Det här var nog den skönaste upplevelsen sedan jag kom hit (i alla fall skolmässigt). Att få beröm och ett bra betyg av en stenhård lärare som man knappt vågar prata med i det ämne man gillar bäst är så skönt så att det knappt går att beskriva.
Lägenhetsletandet går sådär. Ingen verkar vilja hyra ut till fyra personer på två rum, ändå bor ALLA studenter i delade rum. Om de fuskar och smyger in mer folk eller om det bara är vi som har haft otur vet jag inte. Hur som helst går jakten vidare, dessutom är det jobbigt att åka buss eller gå till alla ställen som vi eventuellt ska bo på. Jag hoppas på att kunna skaffa bil i samma veva som vi får lägenheten.
Nu måste jag verkligen plugga. Gjorde ett försök för en halvtimme sen men då somnade jag. Jag är alltid helt obeskrivligt trött på kvällarna. Jag fattar inte varför.
"Hrrrm... only two A's" säger han lite besviket.
Shit, tänker jag, får väl hoppas på ett B då.
Sen börjar det hela. Han tar en persons projekt håller upp det i luften, påpekar vad som var bra och vad som var dåligt och säger sedan betyget inför hela klassen, lite smått sadistiskt sådär. Efter ett par B+ och A- kommer han till mig. Pulsen stiger.
"Meets requirements... this ok, that ok, mix ok. Its an A. Good effort!"
Hjärtat slutar slå och det går en ström av lättnad och glädje genom mig. Det här var nog den skönaste upplevelsen sedan jag kom hit (i alla fall skolmässigt). Att få beröm och ett bra betyg av en stenhård lärare som man knappt vågar prata med i det ämne man gillar bäst är så skönt så att det knappt går att beskriva.
Lägenhetsletandet går sådär. Ingen verkar vilja hyra ut till fyra personer på två rum, ändå bor ALLA studenter i delade rum. Om de fuskar och smyger in mer folk eller om det bara är vi som har haft otur vet jag inte. Hur som helst går jakten vidare, dessutom är det jobbigt att åka buss eller gå till alla ställen som vi eventuellt ska bo på. Jag hoppas på att kunna skaffa bil i samma veva som vi får lägenheten.
Nu måste jag verkligen plugga. Gjorde ett försök för en halvtimme sen men då somnade jag. Jag är alltid helt obeskrivligt trött på kvällarna. Jag fattar inte varför.
Tre och en halv timme kvar...
...av den här veckan. Den har varit hektiskt. Minst sagt. Förutom fredagens pistoldrama (det visade sig till slut att det inte var en riktig pistol) så har det under veckan inträffat tre andra tråkigheter som jag inte vill skriva ut här riktigt än. Ibland kan man inte låta bli att få en ilning längst ryggraden och fundera varför man någonsin lämnade sitt trygga Sverige. När såna här saker händer är det skönt att sätta sig med MacBook:en i sängen, lyssna på Pink Floyd och skriva av sig lite.
Nu knackade Emil på och undrade om jag hade några muggar kvar. Jag ger honom en. Han ser oförstående på mig.
"Vaddå? Vill du ha flera eller?"
"Ja, asså vi tänkte lira!"
Det var hardcore, tänkte jag, på en söndagkväll.
"Asså med vatten!"
Haha... inte lika hardcore.
Haha igen, nu knackade Andreas på och jag inser att jag förutom muggarna även sitter på husets pingisbollförråd. Han får en och jag lovar att komma ut och spela snart.
Slutligen tänkte jag skriva en liten hyllningsrad till Sebastian efter gårdagens stora bedrifter. Tänk på följande:
"Th-th-that that don't kill me
Can only make me stronger
I need you to hurry up now
Cause I can't wait much longer
I know I got to be right now
Cause I can't get much wronger
(Man I been waitin' all night now)
That's how long I've been on ya!"
Nu knackade Emil på och undrade om jag hade några muggar kvar. Jag ger honom en. Han ser oförstående på mig.
"Vaddå? Vill du ha flera eller?"
"Ja, asså vi tänkte lira!"
Det var hardcore, tänkte jag, på en söndagkväll.
"Asså med vatten!"
Haha... inte lika hardcore.
Haha igen, nu knackade Andreas på och jag inser att jag förutom muggarna även sitter på husets pingisbollförråd. Han får en och jag lovar att komma ut och spela snart.
Slutligen tänkte jag skriva en liten hyllningsrad till Sebastian efter gårdagens stora bedrifter. Tänk på följande:
"Th-th-that that don't kill me
Can only make me stronger
I need you to hurry up now
Cause I can't wait much longer
I know I got to be right now
Cause I can't get much wronger
(Man I been waitin' all night now)
That's how long I've been on ya!"
